Den territoriala konflikten mellan utbrytarstaterna Puntland och Somaliland sträcker sig bakåt i tiden till den koloniala eran. Då föll de två regionerna under olika koloniala administrationer – Somaliland under det brittiska och Puntland under det italienska. Mitt emellan staterna, där omkring en halv miljon människor lever, ligger landområdet som båda gör anspråk på.

Det omstridda området tillhörde tidigare det brittiska protektoratet. Somalilands anspråk på marken baserar sig på den tidigare koloniala gränsdragningen. Puntland å andra sidan baserar sina markanspråk på människor som bebor området, som till en majoritet identifierar sig med Puntland. 

"För det lokala samhället handlar konflikten om överlevnad"

För lokala myndigheter och regeringar till respektive stater bör intresset ses ur ljuset av territoriella vinningar, handelsvägar och tillgång till oljan som ännu ligger under jordytan. Oljereserver som också attraherat intresse från multinationella företag som Lundin Oil. För det lokala samhället handlar konflikten om överlevnad, om tillgång till vatten och betesmark. I ett semi-ökenlandskap där försörjning framförallt baseras på boskapsuppfödning är vatten och betesmarker fundamentala för livet.

- För det lokala samhället sitter konflikten djupt och då och då triggas våld igång på grund av vattenbrist och den begränsade areal mark som boskap kan beta på, berättar Suleiman Tukele.

Suleiman är chef på organisationen Amal som är baserad i Somaliland. Under det senaste året har organisationen varit fullt upptagen med att etablera dialoger mellan klaner i det omstridda området. Tillsammans med Puntland-baserade organisationen NWSDO försöker de nå ut till de äldre på båda sidor av konflikten.

- Konflikten är helt klart politisk men vår ingång är människorna som bor i området. Vi mobiliserar människor, eftersom fredsprocessen måste ägas av människorna som berörs av konflikten. När vi lyckas medla mellan grupper kommer de äldre själva att påverka sina respektive politiker. Det är så vi når den politiska nivån i fredsförhandlingarna.

Kvinnorna parerar konflikten under radarn

Fadumo Osman är programhandläggare på Amal och beskriver en konflikt som ofta blir en uppvisning av muskelstyrka, ju större kamelhjord desto större anspråk på naturtillgångarna. I den här kontexten bär både konflikt och fredsbyggande ansiktet av en man.

- När spänningarna stiger är det män som samlas runt ett bord och organiserar konflikten. Men under radarn är det kvinnor som varje dag parerar konflikten, säger Fadumo.

Fadumo förklarar hur kvinnors relation till konflikten föder helt andra lösningar. Kvinnor ansvarar för hemmet vilket gör att de har ett nära förhållande till naturresurserna. Det är dom som samlar ved, som hämtar vatten och det är dom som förhandlar den begränsade tillgången till resursen på daglig basis. Tvister förhandlas och reds ofta ut mellan kvinnorna i de olika grupperna, utanför männens inblandning.

Hoppfullhet i fredsprocessen

Även om det ännu är tidig timme för den fredsbyggande processen initierad av Amal och NSWDO finns hopp för framtiden. Hitintills har Amal lyckats involvera cirka 150 personer, en siffra som stiger då projektet inleder sitt andra år.

- Vi planerar att designa mediekampanjer för att stärka stödet för fredsprocessen här i regionen men också för diaspora utomlands. Vi behöver fler äldre som bedriver påverkansarbete och ökar pressen på politiska ledare. Sist men inte minst så behöver vi involvera fler kvinnor i processen, säger Fadumo.