När regeringens nya landprioriteringar granskas framträder ett mönster som väcker frågor. De länder som lämnas är i många fall några av världens fattigaste eller mest konfliktdrabbade. Samtidigt fortsätter Sverige sitt samarbete med flera betydligt rikare länder.
Regeringen beskriver förändringen som en landfokusering – att biståndet ska koncentreras till färre länder för att få större effekt.
Men när listan över Sveriges samarbetsländer jämförs med de länder som nu fasas ut framträder en tydlig bild.
Många av de länder som förlorar sitt långsiktiga svenska bistånd återfinns bland låginkomstländer eller så kallade sköra konfliktstater. Flera av dem påverkas dessutom redan av minskat internationellt stöd från andra givarländer som USA.
Samtidigt blir flera övre medelinkomstländer kvar som mottagare av det svenska biståndet.
Under de senaste åren har flera stora givarländer minskat sina biståndsbudgetar. Mest uppmärksammat är USA:s neddragningar, som påverkat tusentals projekt runt om i världen.
I flera länder innebär det att internationella organisationer och lokala aktörer redan kämpar med stora finansieringsluckor.
Liberia är ett exempel. När USA minskat sitt engagemang har Sverige blivit en av landets viktigaste bilaterala givare. När Sverige nu på kort tid avslutar sitt stöd riskerar konsekvenserna att bli betydande för verksamheter som byggts upp under lång tid.
Regeringen har betonat att det humanitära biståndet kommer att finnas kvar i många av de länder som nu förlorar långsiktigt utvecklingsstöd.
Det är viktigt. Humanitära insatser räddar liv i konflikter, naturkatastrofer och andra kriser.
Men humanitärt bistånd och långsiktigt utvecklingssamarbete fyller olika funktioner.
Det humanitära stödet hjälper människor att överleva dagens kris. Det långsiktiga biståndet syftar till att minska risken för nästa kris genom att stärka samhällen, bygga institutioner, förebygga konflikter och skapa motståndskraft.
Många biståndsorganisationer menar att dessa två delar behöver fungera tillsammans. Om den långsiktiga delen försvinner riskerar humanitära aktörer att stå ensamma kvar med problemen.
Bakom omprioriteringarna finns en fråga som få ifrågasätter: Ukraina behöver omfattande stöd.
Sedan Rysslands fullskaliga invasion har Sverige blivit en av de största givarna till Ukrainas återuppbyggnad, humanitära insatser och samhällsstöd.
Men när en allt större del av biståndsbudgeten riktas till Ukraina uppstår samtidigt svåra prioriteringar.
När konflikter, klimatkriser och humanitära behov ökar globalt handlar debatten inte längre bara om hur mycket bistånd Sverige ger.
Den handlar också om vilka människor, länder och kriser som prioriteras och vilka som riskerar att hamna utanför när resurserna inte räcker till allt.
