Enligt Världsbankens data har biståndets andel av bruttonationalinkomsten, BNI, minskat kraftigt i många av de länder som tidigare var mest beroende av bistånd.
När länder i Afrika beskrivs som biståndsberoende missas ofta en större ekonomisk verklighet. Bistånd är bara en av många ekonomiska relationer mellan afrikanska länder och omvärlden.
Samtidigt som bistånd flödar in lämnar stora resurser många låginkomstländer genom skuldbetalningar, skatteflykt, ojämlika handelsvillkor och vinstöverföringar. I rapporten Glappet visar CONCORD Sverige att det finns ett betydande gap mellan de resurser som behövs för att nå de globala målen och de resurser som faktiskt stannar i låginkomstländer. Rapporten lyfter också hur internationella ekonomiska strukturer kan försvåra länders möjligheter att finansiera sin egen utveckling.
Många forskare pekar också på att dagens ekonomiska relationer inte kan förstås utan kolonialismens arv. Under kolonialtiden utformades många afrikanska ekonomier för att exportera råvaror till europeiska marknader snarare än för lokal utveckling. Därför menar många att diskussionen om biståndsberoende behöver kompletteras med frågor om handel, skulder, kapitalflöden och historiska maktförhållanden
I början av 1990-talet fanns länder där biståndet motsvarade 20, 30 eller till och med 40 procent av BNI. Det var en svår situation – både för länderna själva och för givarna.
När bistånd blir en mycket stor del av ett lands ekonomi riskerar det att tränga undan landets egna prioriteringar. Då blir det svårare att bygga långsiktigt ägarskap och starka institutioner.
Men i dag ser bilden annorlunda ut. I många tidigare svenska samarbetsländer har biståndets andel av ekonomin krympt kraftigt. Tanzania, som ofta nämns i debatten, ligger numera på bara några enstaka procent.
Det mest intressanta är varför andelen har minskat.
Det handlar inte bara om att biståndet har blivit mindre. I många fall handlar det om att länderna själva har vuxit ekonomiskt. De har fått högre inkomster, större ekonomier och i flera fall minskad fattigdom.
Det är en viktig poäng: när biståndets andel av ekonomin minskar kan det vara ett tecken på att ett land blivit mindre beroende.
När ett lands egen ekonomi växer förändras också biståndets roll.
I stället för att bära upp stora delar av statsbudgeten kan biståndet fungera som ett komplement: stödja reformer, stärka civilsamhället, finansiera viktiga insatser och bidra där resurser fortfarande saknas.
Att prata om biståndsberoende är viktigt. Bistånd ska inte skapa passivitet eller ersätta länders egna ansvar.
Men om debatten bygger på bilden av att “inget har hänt” missar vi något avgörande: många länder har faktiskt förändrats enormt sedan 1990-talet.
Det borde också förändra hur vi pratar om bistånd.
Inte som en evig livlina – utan som ett verktyg som, när det fungerar väl, kan stödja länders egna vägar mot större ekonomisk självständighet, starkare demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
