Svaret är både ja och nej.
Siffran bygger på verklig statistik från Sveriges biståndsmyndighet Sida. Men den används ofta på ett sätt som ger en missvisande bild av hur biståndssystemet fungerar och av hur mycket pengar som faktiskt försvinner.
Bakom den omdebatterade siffran finns uppgifter om att det finns misstankar om korruption eller andra oegentligheter i ungefär 10 procent av Sidas aktiva biståndsinsatser.
Men här uppstår ett vanligt missförstånd.
En biståndsinsats kan omfatta verksamhet i ett tjugotal länder och involvera miljontals människor. Om en lokal kassör i en enskild by stjäl pengar ur en handkassa registreras det som ett korruptionsärende inom hela insatsen.
Det betyder att en misstanke i ett begränsat projekt kan göra att en mycket stor insats hamnar i statistiken.
Att 10 procent av insatserna innehåller misstänkta oegentligheter betyder därför inte att 10 procent av biståndspengarna har försvunnit.
Det finns också en annan detalj som sällan får lika stor uppmärksamhet.
Omkring 80 procent av alla misstänkta korruptionsfall rapporteras inte av journalister, visselblåsare eller myndigheter. De rapporteras av biståndsorganisationerna själva.
När en organisation upptäcker att något inte står rätt till är den skyldig att anmäla det till Sida. Det kan handla om misstänkta bedrägerier, saknade kvitton, felaktig bokföring eller pengar som inte har använts enligt avtal.
Paradoxalt nog är alltså många av de korruptionsfall som syns i statistiken ett resultat av att kontrollsystemen fungerar. Organisationer hittar problem, rapporterar dem och utreder dem tillsammans med Sida.
Att ett ärende registreras betyder inte heller att det är korruption. Varje misstanke granskas av Sida och i ungefär hälften av fallen kommer myndigheten fram till att det inte finns tillräcklig grund för att klassificera det som korruption.
Misstankarna finns kvar i statistiken, men leder inte till att korruption kan bekräftas. Det är en viktig skillnad i en debatt där siffror ofta presenteras som om varje misstanke vore ett bevisat fall.
Det som sällan nämns i debatten är vad som händer efter att ett misstänkt korruptionsfall upptäcks. Ofta är det de lokala organisationerna eller biståndsorganisationerna själva som får ta ansvar för att reda ut problemen, återkräva pengar och stärka sina kontrollsystem.
Det innebär att kostnaden inte automatiskt hamnar hos svenska skattebetalare. Tvärtom bär samarbetspartnerna ofta en betydande del av risken, trots att de arbetar i några av världens mest utmanande miljöer.
Om man i stället tittar på pengar blir bilden en annan.
Under 2024 uppgick Sidas återbetalningskrav till omkring 60 miljoner kronor. Det är pengar som Sida krävt tillbaka eftersom de inte har använts på rätt sätt eller där avtalsbrott har konstaterats.
Samma år betalade Sida ut ungefär 23 miljarder kronor i bistånd.
Återbetalningskraven motsvarade därmed cirka 0,25 procent av den totala biståndsvolymen.
Det betyder inte att korruption är ett litet problem. Men det är långt ifrån den bild som lätt uppstår när siffran 10 procent cirkulerar utan förklaring.
Det korta svaret är nej.
Mycket av världens bistånd går till länder där konflikter, svaga institutioner eller utbredd korruption försvårar arbetet. Samtidigt är det ofta just i dessa länder som behoven är som störst. Korruption bör därför inte ses som ett problem som enbart hör ihop med bistånd, utan som ett bredare samhällsproblem som påverkar många länder och samhällssektorer, även i västvärlden.
Att helt undvika alla miljöer där det finns risk för korruption skulle innebära att biståndet i princip bara kunde riktas till världens mest stabila och välfungerande länder.
Frågan är därför inte om risker ska finnas eller inte. Den verkliga frågan är hur riskerna upptäcks, hanteras och minimeras.
När debatten om bistånd fastnar vid en enskild procentsats riskerar vi att missa den viktigaste frågan av alla: fungerar systemen för att upptäcka när något går fel?
Statistiken tyder på att svaret i många fall faktiskt är ja.
