– Först bombades vårt hus, då flydde vi till min syster i en annan by. Sen bombades hennes hus. När min man hamnade mitt i en attack och fick sin arm söndertrasad insåg vi att det var dags att åka. Vi hann inte ta med oss någonting.

Det har gått tre år sen Amal Hussein med man och tre små barn flydde från Daraa. Det var i Daraa det folkliga upproret mot regimen i Syrien startade för fem år sedan, de protester som snart slogs ned och blev början på inbördeskriget. Amal är en av fyra miljoner människor som tvingats på flykt från Syrien.

Hon berättar hur familjen vandrade mot gränsen till Jordanien och hur de fick smita undan och gömma sig längs vägen för att undkomma den intensiva beskjutningen och bomberna. De lämnade ett vardagsliv hemma i Daraa, där Amal precis hade börjat studera på universitet, med hopp och planer för ett bra liv. Nu är hennes hemstad i ruiner.

Flydde till Jordanien

I dag bor familjen i en spartansk och sliten lägenhet i ett litet samhälle i norra Jordanien, några timmars bilresa från huvudstaden Amman. Gränsen till Syrien är inte långt borta. Vardagsrumsgolvet täcks av en stor mjuk matta, en liten tv står i ett hörn och runt de kala vita väggarna ligger madrasser med blommönstrade överdrag.

En guldgul skrynklig gardin fladdrar i fönstret ut mot staden och bergen i fjärran. I Amals knä sitter hennes sju månader gamla dotter. De större barnen är i skolan och mannen är ute.

– Allt vi har här har vi fått. Av grannar och av organisationen Kura. Om du visste vad det betydde mycket att få vinterkläder till barnen och ett element när det började bli kallt, berättar Amal och riktar en tacksam blick mot Fatima Abdalla som sitter bredvid henne på en av madrasserna.

Fatima Abdalla är ledare för Kura Women Voluntary Society eller Kura, Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisation som bär samma namn som staden. Närheten till Syrien gör att de idag jobbar mycket med stöd till flyktingfamiljer.

– Vi måste förstås hjälpa människor som kommer hit. Vi har ett kvinnocenter dit vi bjuder in både lokala kvinnor och flyktingkvinnor så att de kan träffas och lära känna varandra. Alla är välkomna till våra läs- och skrivkurser liksom till utbildningar om kvinnors rättigheter, förklarar Fatima.

Få kvinnor känner till sina rättigheter

Hon berättar om Kuras ambitioner för att stärka kvinnors position i samhället, som präglas av kvinnofientliga traditioner och värderingar. Våld mot kvinnor är allmänt accepterat både bland jordanska och syriska familjer. Få kvinnor vet ens om att de har rättigheter och en flicka som går ut ensam en kväll kan bli dödad av sin pappa eller bror.

– Det är därför vi jobbar med det vi gör. Vi vill se till att kvinnor får en röst i samhället och kan delta i att ta besluten, poängterar Fatima, som själv är ett bevis på att det går.

Hon sitter idag i kommunstyrelsen, den första kvinnan i norra Jordanien som blivit vald till en politisk plats.

– Jag tror att människor ser vad Kura gör, vad vi försöker åstadkomma. Vi vill hjälpa människor till bättre liv och det var nog det som låg bakom att jag fick så många röster.

”Kvinna till Kvinna tror på det vi gör”

Fatima pekar på stödet från Kvinna till Kvinna som centralt för kvinnors rättigheter i området. Kura är den enda organisationen i norra Jordanien som jobbar med att stärka kvinnor och inte enbart ge till exempel humanitärt krisstöd.

– Det moraliska stödet från Sverige är lika viktigt som det finansiella. Att Kvinna till Kvinna tror på det vi gör. Vi får också hjälp att lära känna andra kvinnoorganisationer i Jordanien och kan samarbeta bättre. På så sätt blir vi starka.

Stora utmaningar

Det finns stora utmaningar i Kura idag på grund av kriget i Syrien, men enligt Kura har det inte skapats några allvarliga spänningar mellan nyanlända och bofasta.

Men visst finns frustration i ett redan fattigt samhälle med hög arbetslöshet, när många fler människor än tidigare ska dela på skolor, vattentillgång och bostäder. Hyrorna har på flera håll fördubblats på grund av det hårda trycket att hitta tak över huvudet.

Amals lägenhet betalas av bistånd från Norge, men bara drygt ett år till. Vad som händer sen vet hon inte.

– Min man får inget jobb på grund av sitt handikapp, så vi lever på det som min syster skickar. Hon har jobb i Zaatari och ser till att vi får hälften av vad hon tjänar. Det blir 60 dinarer i månaden (700 kr). Kan vi inte bo kvar får vi flytta tillbaka till Zaatari.

”Mina barns framtid är viktigast”

Zaatari är ett av de största flyktinglägren i världen och ligger en bit bort. Här trängs 80 000 människor på en yta som inte är större än fem kvadratkilometer. Något större än Gamla stan i Stockholm.

Amal och hennes familj kom först till Zaatari när de flydde över gränsen, men de kraftiga ökenstormarna i området gav två av barnen så svår astma att de var tvungna att ge sig av.

– Nu har jag ju en liten dotter, men så snart hon är större hoppas jag kunna börja på någon av Kuras kurser, säger Amal. Jag vill skaffa mig all den kunskap som bara går så att jag kan vara en bra förebild för barnen. Jag vill se till att de får bra liv, det är vad som driver mig idag.

Det börjar bli dags att avsluta. Amals dotter, som suttit stilla under samtalet, börjar slingra sig i hennes knä, Hon far runt och ler stort, vill att något ska hända. Hon har ena armen i mitella på grund av en skada hon fick när hon föddes. Det finns hjälp att få, berättar Amal, men familjen har inte råd.

– Jag är egentligen helt desperat men vad ska jag göra? Mina barns framtid är vad som är viktigast. Här kan de sova tryggt. Till och med jag sover. Men mest av allt drömmer jag förstås om att få komma hem. Alla vill vi hem.