Sedan 1947 har det varit mer eller mindre krig i Jammu & Kashmir. Indien har utkämpat strider och legat i konflikt med både Pakistan i öst och Kina i väst. Sedan i somras är läget mer spänt och stridigheterna värre än på flera år. Indiska nyhetskanaler rapporterar dagligen om läget längs kontrollinjen och de varnar för terrordåd.
När vi skulle åka hit fick vi höra att ”oj, så modig du är” av våra vänner och familj. Vi fick försäkra dem om att i Ladakh är det ändå lugnt, trots att det är en stor del av delstaten Jammu & Kashmir.
Vi fick höra att vi skulle se militärbaserna från flyget när vi landade, att närvaron av militärer skulle vara hög och att om det blir undantagstillstånd eller liknande skulle vi behålla lugnet och lyssna på lokalbefolkningen samt invänta direktiv från Sverige.
Vi kom hit och träffade fantastiska människor med ett ständigt leende på läpparna och som glatt vinkar och ropar ”Julley!” när vi går förbi på vägen till kontoret.
Sen kom vi hit. Vi kom hit och träffade fantastiska människor med ett ständigt leende på läpparna och som glatt vinkar och ropar ”Julley!” när vi går förbi på vägen till kontoret. När vi går på huvudgatan i Leh är det en härlig mix av människor som möter oss. Det är barn och vuxna, civila och militära, kvinnor och män. Ingen grupp sticker ut (det skulle vara turisterna då, i fall den här tiden på året) eller känns felplacerad. Du möter människor med med hijab, med bindi i pannan, eller åker taxibilar med Buddhastatyer i vindrutan. Det finns fina privatskolor, kristna skolor, muslimska skolor och ’public schools’. Det har firats Diwali, som är en hinduisk högtid, och vi har firat Losar, den buddistiska motsvarigheten till nyår. Alla högtider får ta plats och respekteras.
De militärer jag träffar på stan är mycket vänliga, vi snackar lite i bankomatkön och de låter mig gå före, de hjälper oss att skrämma undan kor som är i vägen på trånga gator och även de fixar simkort som krånglar litegrann. De är väldigt vänliga men tar också sina uppdrag på stort allvar.
Vad fridfullhet kan bero på är svårt att sätta fingret på. Kanske är det att folket här definierar sig som ladakhier snarare än kashmirier. De har ett eget autonomt ”hill concil” här, som lyder rakt under Indiens regering, istället för under delstatens styre. Ladakh utkämpar på sätt och vis alltså sin egen självständighetskamp och distanserar sig på så sätt lite från östra Jammu & Kashmir.
Den här konflikten har pågått hela deras liv och de har lyssnat på Indiska premiärministrar och nyhetsankare prata om konflikten på ett sådant sätt lika länge.
Samtidigt så pratar de väldigt objektivt om Pakistans närvaro i Kashimr. De använder ord som ”ockuperar” och ”invaderar” när de pratar om kontrollinjen och stridigheterna som utkämpas där. Det är kanske inte så kontigt. Den här konflikten har pågått hela deras liv och de har lyssnat på Indiska premiärministrar och nyhetsankare prata om konflikten på ett sådant sätt lika länge.
Men det är bara detta, de militärer jag ser och de ord människorna hör väljer att använda, om påminner mig om att jag befinner mig i ett konfliktområde. Jag känner mig säkrare här i Ladakh än vad jag gör hemma i Stockholm. Det jag är rädd för är gatuhundarna som lever upp på natten, och det kan jag leva med. Då sover jag ju ändå.
