I Ladakh har COP22 inte uppmärksammats nämnvärt och de flesta har vid fråga ingen aning om att det har pågått. Den gångna veckan har istället präglats av den annars nästan ständigt lysande solens frånvaro och det tjocka moltäcke som har legat över regionen.

Under hösten har jag ständigt fått höra hur saker och ting förändras och ingenting längre är som det brukade vara. I bäckarna rinner inget vatten, november som brukade vara så kallt är nu rena rama sensommaren och uppe på Khardung La passet, 5359 meter över havet låg till för någon dag sedan marken bar. Där brukade snön annars ligga nästan året runt. Veckans moln som nu börjar luckras upp har lyckligtvis fört med sig lite snöfall och det ligger nu ett tunn snötäcke på de högsta topparna runt Leh.

En Lehoanställd, Ajaz Ahmad, uppväxt i Leh konstaterar dock att bergen brukade vara täcka med snö halvvägs ned till dalen i november när han växte upp. Tashi Thokmat fyller i och berättar om hur snön i hans hemby Domkhar kunde vara midjehög när han var liten, men där faller snön sällan längre.

I Ladakh är dessa siffror verklighet och påverkar människors liv. I dag, med runt 1 grads uppvärmning är redan konsekvenserna stora.

Klimattoppmötet i Marrakech har främst ägnats åt formalia, ytterligare förhandlingar och fler teorier. Siffror kring finansiering diskuterades kraftigt. Likaså ökning av medeltemperaturen, som enligt Parisavtalet bör hållas till 1,5 graders uppvärmning men som med dagens löften kring länders temperaturminskningar ser ut att hamna på runt 3 graders uppvärmning. Siffor som för de flesta är abstrakta nummer.

I Ladakh är dessa siffror verklighet och påverkar människors liv. I dag, med runt 1 grads uppvärmning är redan konsekvenserna stora. Glaciärerna som förser byar med dricksvatten smälter och byggs inte på under milda vintrarna utan nederbörd, grundvatten sjunker, vattenkällor torkar ut, nederbörden är oregelbunden och kommer ofta i form av skyfall samt att insekter och skadedjur flyttar längre norrut och förstör skördarna.

Trots detta så talas det inte så mycket om klimatförändringar bland invånarna här, utan snarare de förändringar och konsekvenser som de för med sig och hur de påverkar människors liv.

Trots detta så talas det inte så mycket om klimatförändringar bland invånarna här, utan snarare de förändringar och konsekvenser som de för med sig och hur de påverkar människors liv. Lokala organisationer, däribland LEHO arbetar med olika projekt kring medvetenhet, minskad miljöpåverkan och klimatanpassning runt om i Ladakh. Däribland artificiella glaciärer, vattenreservoarer, avfallshantering och ekologiskt jordbruk.

Detta ger människor och annat levande runt om i Ladakh möjlighet och förutsättningar att fortsätta bo kvar och leva sina liv. Dessvärre så kan dessa insatser inte göra underverk, utan ett förändrat klimat som en följd av mänskliga utsläpp sätter tillslut en gräns. En stor del av lösningen finns därför utanför Ladakh, på ett globalt plan.

Samtidigt under COP22 så underströks vikten av att bekämpa klimatförändringarna men inte vem som ska ta ansvar, hur mycket olika länder är beredda att minska eller vem som ska stå för de redan existerande skadorna. Detta till stor del för att detta enligt arbetsplanen ska vara klart först 2018. Det är om 1-2 år, när förändring måste ske nu.

I Ladakh gör människor som står för en nästan obefintlig del av världens samlade utsläpp vad de kan, för här handlar det om överlevnad.

I känsliga områden som Ladakh räknas varje minut och här kämpas redan mot de skador som de själva inte har orsakat. Människors möjlighet till att leva ett gott liv minskas kraftigt för att andra vägrar att förändra sitt. I Ladakh gör människor som står för en nästan obefintlig del av världens samlade utsläpp vad de kan, för här handlar det om överlevnad. Det måste också ske globalt, för vi är alla en del av vår omgivning. Det är nu upp till länder, politiker, företag och privatpersoner över hela världen att ändra sitt sätt att leva och tänka. För hela planetens välmående och fortlevnad.