16 december höll regeringen två presskonferenser om utrikes- och säkerhetspolitik. Den ena, som handlade om IS, vapen och militärer, skapade stor uppmärksamhet i media. Den andra handlade om nya satsningar på kvinnors fredsarbete för att stoppa konflikter och medla hållbar fred. Ett fåtal journalister var på plats, rapporteringen har varit sporadisk.

Det långsiktiga civila fredsarbetet får sällan uppmärksamhet, särskilt inte kvinnorättsaktivisters arbete. Margot Wallströms feministiska utrikespolitik är därför viktig inte bara ur ett politiskt och strategiskt perspektiv, utan också för att stärka vår gemensamma kunskap om hur fred byggs. Jag hoppas att den feministiska utrikespolitiken sakta men säkert kan bidra till att synliggöra det fredsarbete som kvinnor bedriver utanför rampljuset, varje dag.

Satsningen från UD görs i samarbete med Folke Bernadotteakademin. Det som idag lanserades är ett nytt svenskt medlingsnätverk som ska stärka Sveriges bidrag till fredsprocesser runt om i världen. Att samtliga deltagare i nätverket är kvinnor kommer säkert ifrågasättas av vissa. Men för oss feminister är svaret självklart: under åren 1992-2001 utgjorde män 98 procent av chefsmedlarna i internationella fredsprocesser. 98 procent. Orättvisa, ogrundade och ostrategiska strukturer håller mer än halva världens befolkning utanför när fredsavtal utformas, och det mönstret måste brytas med konkreta insatser. Regeringens och Folke Bernadotteakademins nätverk har potential att bli ett viktigt bidrag. Läs här om några av de kvinnor som deltar.

IKFF tillfrågades tidigare i höstas om våra tankar kring satsningen på ett svenskt medlingsnätverk. Som jag skriver ovan är vi överlag positiva till initiativet, samtidigt som vi har ställt frågor. Framförallt handlar de om kopplingen till lokala kvinnorättaktivisters och organisationers arbete, de som lever i konflikt- och postkonfliktsituationer varje dag. Wallström talade under presskonferensen om att kvinnor ofta har stark lokal förankring, något vi ser hos våra sektioner i konflikt- och postkonfliktländer. Därför driver kvinnor ofta på för att fredsavtal ska fungera lokalt och prioriterar långsiktigt hållbara förslag (även om de som sagt sällan får delta när avtalen väl ska förhandlas fram).

Det här handlar inte om en essentialistisk syn på kvinnor som fredligare till sin natur. Det handlar om att normer och strukturer kring kön påverkar hur människor tilldelas olika roller i samhällen, vilket leder till olika erfarenheter och intressen. Det här samspelar med en rad faktorer som klass, sexualitet, och etnicitet. Inkluderande fredsarbete handlar om att skapa fredsavtal och fredsprocesser som inte bygger på en falsk bild av vad samhället är och vilka som lever i det. Ingen rocket science direkt, men fortfarande svårt för många att acceptera.

Initiativet för svenska kvinnliga medlare behöver därför ske i koppling till satsningar på kvinnors lokala fredsarbete och politiska arbete. Det finns ingen brist på fantastiska kvinnorättsaktivister med lokal förankring och expertkunskap, men för att de överhuvudtaget ska kunna delta som medlare och deltagare i fredsprocesser krävs en efterfrågan. Den finns inte idag. Därför är det så viktigt att våra kollegor och andra aktivister kan öka sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare runt om i världen för att ändra normerna och skapa en övertygelse om att kvinnor måste vara med.

Regeringen har meddelat att det nya medlingsnätverket ska kopplas samman med andra kvinnliga nätverk runt om i världen, och det låter bra, mer vet vi inte idag. Här gäller det att ha en bred utblick för att fånga in de kvinnor som finns i olika organisationer. Jag hoppas att vi nästa år får se en satsning inom samma ram för att bidra mer till kvinnorättsaktivisters lokala fredsarbete. De behöver vårt ekonomiska stöd och de behöver en regering som säger nej till fredsprocesser där enbart män deltar. Idag var ett bra första steg.

Malin Nilsson
generalsekreterare IKFF