... och det är inte heller nödvändigt. Det som hände i Paris är förskräckligt. Krigets verklighet är åter i Europa. En verklighet som upplevs dagligen av vanliga människor i Syrien, Irak, Libyen, Jemen… den listan är lång, för lång och självklart sammankopplad med det som hände i Paris.
Men det finns inte någon hierarki av lidande när grymheter sker. Alla grymheter måste fördömas. Det tycks som att vi har bestämt annorlunda, Frankrike är i krig. Krisen har spridit sig som cancer.
Vi måste hejda oss. Vi måste (åter) erinra oss att de som propagerade för krig i ovan nämnda stater, speciellt kriget i Irak, gjorde det mot folkets vilja och i motsats till internationell lag; de som propagerar för krig mot Parisarna, är också en minoritet och gör detta mot den majoritet som de påstår sig representera. Det får vi inte glömma bort bara för att vi är chockade, arga, känner avsky, skrämda och vill känna oss säkra. Idag Paris, igår Beirut och Douma dagen innan… alla är de del av samma konflikt i vilken du och jag, oavsett religiös tro eller hudfärg, står varandra mycket närmare än vi står våra regeringar och opportunistiska ideologer som eldar på konflikten.
Vi har ett val. En militariserad reaktion tar oss bara djupare in i George Orwells permanenta krig; eller lär vi oss läxan från medeltida angreppssätt – men med avancerad teknologi – och gör slut på det.
Stormakterna möts för att diskutera situationen i Syrien. Det finns inget tvivel om att denna diskussion kommer att vara annorlunda. Med största sannolikhet, då en ”krigshandling” redan har genomförts, kommer vi nu att bevittna ett militärt svar – sannolikt med samlade styrkor från NATO och Ryssland. De kommer att knyta an till den fortsatta attacken mot IS/Daesh. Ironiskt nog har alla dessa krigiska ledare tidigare vid något tillfälle sagt att luftangrepp enbart stärker IS. Kommer bombningar att stoppa attacker i Europa och göra Washington DC säkert? Naturligtvis inte.
Det är dags för våra ledare att leda. Om vi vill ha generationer som uthärdar att leva med beväpnad polis i varje gathörn, med militärer som finns till hands ’ifall’ för många samlas, den ständiga rädslan för terrorism, att mänskliga rättigheter och friheter som vi har tagit för givna begränsas, då stödjer vi dem om de nu väljer krigets vansinne. Om inte, stanna upp och tänk efter och gör ett annat val.
Det finns ett alternativ och därför måste Wien ge oss ett nytt narrativ. Vi måste lära oss från misslyckade politiska erfarenheter. Det är livsviktigt att våra ledare inte åsidosätter internationell lag utan följer en fredens väg ut denna kris som nu upplevs i Europa, född ur andras kriser.
Många stater skär ner på sina biståndsbudgetar och omriktar pengarna till stöd för flyktingar. Norge har stoppat alla sina bidrag till arbetet med agendan för kvinnor, fred och säkerhet – ett arbete som empiriskt bevisats göra en skillnad för att uppnå hållbar fred. Hur kan detta livsviktiga arbete göras utan finansiellt stöd? Inte att glömma, summorna vi talar om är mycket små i jämförelse med det som spenderas inom det militära maskineriet. Försvarsbudgeterna enbart för det senaste året uppgick till 1,677 miljarder amerikanska dollar, nog för att uppfylla ALLA milleniemålen flera gånger om. Skulle vi befinna oss i den här situationen om vi hade valt den vägen istället för militarisering?
I FN:s säkerhetsråd i oktober, erinrade sig Yanar Mohammed från Irak hur irakiska kvinnor redan för 10 år sedan talat om för säkerhetsrådet vad som krävdes. De ignorerades. Hon förklarade hur IS har uppstått som en följd av en invasion, skapandet av en illegitim regim, splittring och förnekande av rättigheter.
”Individer från hela världen, från Filippinerna till Jemen och från Europa till Västafrika, visar stöd för IS och andra våldsamma extremistiska grupper – extremism är alltså inte ett irakiskt eller syriskt problem och lärdomarna från regionen måste tacklas globalt.”
Hon har rätt. Männen (och det kommer bara att vara män, utom möjligtvis en) som samlas i Wien måste sluta låtsas att de har alla lösningar och prata med de som kan ge svar. ”Tillsammans har vi verktygen, bevis och resurser att implementera strategier för inkluderande och varaktig fred. Fullständig och övergripande implementering av resolution1325 och internationella mänskliga rättigheter ger en helhetslösning. Vad som framförallt fattas i den politiska viljan.”
Och vi vet att detta INTE är vad våra ”ledare” vill höra just nu. Det är allt för ”mjukt” när en vilja att visa ”styrka” krävs. Men det är just detta som är poängen. Ledarskap handlar om att ha visioner. De starka ser i ett långt perspektiv och i detta perspektiv vill vi, och behöver vi, fred. Vi behöver ett slut på ställföreträdande krig, krig om resurser som rättfärdigas av bekämpning av terrorism; alla krig! Styrka innebär att upprätthålla lag, inte bryta den, vilket sker gång på gång med avrättningar, tortyr och illegala krig. Vi måste tro på det rättsystem och de institutioner som vi har byggt upp under årtionden, kunskapen som vi har, lärdomar från kolonialismen och processer av främliggörande.
Ja – vi kan ställa krigsförbrytare från alla sidor inför rätta; vi kan utkräva ansvar; vi kan återuppbygga trasiga gemenskaper. Men vi kan aldrig göra detta med militarism och våld. Till våra ledare säger vi: var kloka och modiga nog att vara visionärer för att undvika de militära svar som leder till fler dödsfall – överallt. Använd er fantasi, lyssna till icke-våldsrösterna, försäkra er om att kvinnor inkluderas (som representanter inte som symboler).
Vi vill ha en fredskonferens, inte ett krigsråd.
Vi, och vi är säkra, att världens rationella hederliga människor är beredda att ta sitt ansvar.
Madeleine Rees
Internationell generalsekreterare för IKFF (Women’s International League for Peace and Freedom, WILPF).
Översättning av Linda Eitrem Holmgren. Läs artikeln i original på engelska.
