Ibland hinner tiden ifatt och det ges möjlighet att reflektera över val som påverkat ens liv och de konsekvenser detta fått. En stor del av mitt liv har präglats av internationellt arbete, både direkt ”i fält” och med utgångspunkt från Sverige och Svenska kyrkans internationella arbete.

Etiopien var den plats där det började, och det är där en stor bit av mitt hjärta finns. Det var också där som jag första gången kom att arbeta i en katastrofinsats.

Under de år jag arbetade i Etiopien drabbades stora delar av landet av en svår torka och efterföljande svältkatastrof. Effekterna försvårades av den politiska situationen och att myndigheternas prioriterade kriget mot Eritrea och tioårsjubileet av revolutionen framför människors lidande.

Statistik visade på undernäring

Jag ansvarade för en mobil mödra- och barnavårdsklinik som stöttade kliniker i och runt Nakamte i västra Etiopien. 1984-85 såg vi att barnen från ett visst område blev alltmer undernärda. Vi förde noggrann statistik över barnens viktutveckling och insåg att vi behövde agera.

Vi gjorde en förstudie i ett samhälle som låg i väglöst land, Mote i Wama Hagalo. Matbristen var enorm på grund av torkan, men också på grund av angrepp av tse-tse flugor som spred sjukdomar hos kreaturen som dog och påverkade möjligheten att kunna plöja jorden. En skrämmande stor andel av barnen led av svår undernäring, så också den vuxna befolkningen.

Mekane Yesuskyrkan lyckades utverka tillstånd för matdistribution och Lutherska Världsförbundet (LWF) kom in med mat och extra personalresurser för att kunna genomföra matprogrammet i den drabbade dalgången. Antalet matransoner var otillräckliga och vi hamnade i många svåra valsituationer.

Trettio år efter svältkatastrofen

Jag har sen dess burit med mig tankar, känslor och mer eller mindre medvetna frågor om vad som hände sen. De som överlevde – till vilket liv räddades de? Hamnade de i livslångt beroende av stöd? De val vi tvingades göra, var de rätt eller fel? Går det över huvud taget att bedöma det?

Inom mindre än två veckor från frågan hade ställts, befann jag mig så i Nakamte. Trettio år är en mycket lång tid, fanns det någon kvar som kom ihåg?

Nyligen fick jag så en förfrågan om jag kunde tänka mig att göra ett besök i de områden vi arbetade i för 30 år sedan för att följa upp vad som hänt och hur man idag ser på det som hände då. Med mycket kort varsel bestämde jag mig för att haka på. En ny svältkatastrof pågår i landet, men denna gång är andra områden drabbade.

Inom mindre än två veckor från frågan hade ställts, befann jag mig så i Nakamte. Trettio år är en mycket lång tid, fanns det någon kvar som kom ihåg?

Under några dagar reste vi runt till de ställen där matdistributionen ägde rum och hittade människor som fick del av matprogrammet och lyssnade till berättelserna om vad som hände sen. Vi mötte människor som var 3-4 år då, men som fått berättat från sina föräldrar om hur de bars till kliniken svårt medtagna av matbrist och undernäring och hur man fick matransoner.

Snabbt självförsörjande igen

Berättelserna är samstämmiga: Människor fick matransoner i ett år, sen övergick det i mat för arbete-program, då olika utvecklingsinsatser genomfördes och där de som deltog i programmet bidrog till att säkra vattentillgången, plantera träd, anlägga grönsaksodlingar, dammar, terrasseringar och konstbevattningssystem med mera, i väntan på att kunna skörda det man fått utsäde till för att så. Efter dessa tre år kunde man stå på egna ben och vara självförsörjande igen. Sen dess har människor klarat sig själva – kunnat försörja sig, skaffa sig utbildning och utveckla sina liv.

Det som då var väglöst land har nu vägar, mobiluppkopplingar, skolor och utbildningsmöjligheter. Tillgången på skog och vatten som möjliggjordes genom mat för arbete-programmen är fortfarande påtagliga och har stor betydelse för försörjning och möjlighet att bygga hus, ha god tillgång på vatten och olika former av grödor. Detta kan ses som ett exempel på hur humanitära insatser länkar i rehabilitering och utveckling.

För mig var det läkande att se att barn som var så illa däran då, kunnat tillgodogöra sig utbildning och utvecklas positivt. De räddades till ett värdigt liv, om än inte alla, så i alla fall många. Den insats vi gjorde då, har påverkat både enskilda människor och det lokala samhället och gett möjlighet till utveckling och självförsörjning, ett värdigt liv.

Evangeliet i nytt perspektiv

Vi träffade också medarbetare i teamen som genomförde insatserna då. De minns mycket väl hur det var och kan berätta hur de rehabiliterande insatserna definitivt har medverkat till återhämtningen efter svältkatastrofen, men också till fortsatt utveckling och självförsörjning. Men de berättar också om hur svårt de upplevde det att se människor i så stor utsatthet. Hur de med egna pengar köpte mat till utmattade kvinnor för att de skulle orka bära hem den mat de fått, hur mödrar kommit hem med matransonen men funnit delar av familjen avlidna. Minnen som de kommer bära med sig resten av livet.

Vårt liv är hårt. Vi tar en dag i sänder och är tacksamma för varje dag som passerar utan större katastrofer. Sen tar vi nästa dag när den kommer. Vi tittar inte bakåt.

En av teammedarbetarna som jag mötte är numer präst i ett av de samhällen som var svårt drabbade av svälten. Han berättade att erfarenheten från den svåra perioden för alltid påverkat honom till en holistisk syn på tron och evangeliet; det handlar om hela människan och hennes livssituation: ”…för att världen ska leva…”.

Arbetet som jordbrukare är fortfarande svårt och tufft, men delvis på ett nytt sätt. Man berättar hur oförutsägbara regnen är idag. Klimatförändringarna är ytterst påtagliga. Regnen är mindre, kommer inte när de ska, upphör vid fel tidpunkt, plötsliga störtregn förstör skördar. I tre byar förstördes skörden av hagelstormar i höstas, vilket aldrig skett tidigare. Därför distribueras mat till drabbade familjer nu igen, men nu är det de lokala myndigheterna som tar ansvar.

Det vi gör spelar roll

Att människor återigen är beroende av att få mat utifrån, fick mig att fundera på om gamla minnen poppar upp från den svåra svältkatastrofen för 30 år sedan och gör det än svårare att hantera dagens situation? Jag ställde frågan till några vänner som jag mötte under min resa och svaret fyllde mig med ödmjukhet: ”Vårt liv är hårt. Vi tar en dag i sänder och är tacksamma för varje dag som passerar utan större katastrofer. Sen tar vi nästa dag när den kommer. Vi tittar inte bakåt.” Samtidigt uttryckte de fortfarande en tacksamhet för att deras svåra situation för 30 år sedan hade uppmärksammats och att de fått hjälp.

Arbetet med att förebygga och reducera risken för katastrofer måste stärkas för att människor som lever i utsatta områden ska kunna leva i ökad trygghet om att kunna försörja sig och sin familj inte bara idag, utan också imorgon. Att få det bekräftat att det spelar roll vad vi gör, betydde mycket för mig och min önskan är att många andra av alla de som bidrog då, kan få del av denna bekräftelse. Det spelar roll vad vi gör!