Vid hamnen i byn Vathi har man städat undan de sista spåren från det som fram till för bara två veckor sedan fungerat som ett temporärt flyktingläger sedan i höstas.

Som en följd av EU:s överenskommelse med Turkiet tas nu alla flyktingar som når ön till en så kallad hotspot. Där ska de registreras och påbörja sin asylprocess. En del skickas tillbaka till Turkiet om det bedöms som ett ”säkert tredje land” för den personen. För de som genomgår sin asylprocess i Grekland är ovissheten stor och väntan i stängda läger outhärdlig.

Vi möter upp Svenska kyrkans lokala partner, Apostoli, som tar med oss till hotspoten på Samos. Den ligger bara någon minut från Vathi, där vi precis intagit en lunch i den pittoreska lilla hamnen. Jag, precis som tiotusentals andra, har själv semestrat i den grekiska övärlden. Det är en surrealistisk känsla som infinner sig när vi närmar oss hotspoten. Det glittrande havet och byn syns fortfarande i bakgrunden.

Det EU som växte fram i ruinerna av andra världskriget sanktionerar nu stängda interneringsläger för människor som flytt för sina liv. Är det inte så här det alltid skett förr?

Omgärdat av höga taggtrådsstängsel och med dubbla grindar liknar det mest ett fängelse. Medan vår partner samtalar med myndigheterna börjar jag försynt prata med en pojke som traskat fram till gallret med en småtting i famnen. Jag får en barsk tillsägelse från en polis och stämningen känns hotfull. Vi blir tillsagda att under inga omständigheter prata med flyktingarna eller fotografera några ansikten. Det återstår oss att likt besökare på ett zoo betrakta det hela från utsidan.

Fotis Vlachos, humantiär koordinator på Apostoli, berättar för oss att man haft problem med aktivister och journalister som kommer till hotspoten och gör flyktingarna agiterade. Med sina frågor om situationen blir flyktingarna angelägna att visa sitt missnöje och kraftiga upplopp har uppstått. Flera biståndsorganisationer har fått dra tillbaka sin hjälpverksamhet på grund av säkerhetsskäl, andra har lämnat i protest mot den hårda och ovärdiga behandlingen i hotspotsen. Apostoli är en av de få organisationer som fortfarande bistår med humanitärt stöd och de är angelägna om att behålla de goda relationerna med myndigheterna.

– Vi befinner oss i en extremt känslig fas. Vi vet inte om överenskommelsen med Turkiet kommer att hålla. Vad som helst kan hända. Den mest tryckande frågan nu är att få andra EU-länder att komma in med uppgifter kring hur många flyktingar de avser ta emot. Men även om de gör det så återstår många utmaningar. Verkligheten just nu är att människor är fast i dessa läger i månader och inget ser ut att kunna förändra det, berättar Fotis med en påtaglig trötthet i rösten.

Sedan arbetet intensifierades i höstas har han outtröttligt rest runt på de grekiska öarna och fastlandet för att koordinera den verksamhet som Apostoli bedriver. Stödet anpassas efter behoven, som har skiftat mycket under året. När flyktingarna bodde i hamnen (Samos) bidrog Apostoli bland annat med toaletter och duschar. Numera ansvarar militären för varm mat till flyktingarna i hotspotsen, men många klagar över att den är likadan dag ut och dag in. Apostoli delar ut matpaket med torrvaror, men även hygienkit, babykit och sovsäckar.

Dagen därpå reser vi till grannön Chios, där Apostoli även arbetar. Här är stämningen vid den lokala hotspoten, även kallad Vial, mindre spänd och vi tillåts att komma in. Men vi får fortfarande inte prata med någon eller fotografera. Några veckor tidigare inträffade ett uppror där människor gjorde hål i stängslet och bröt sig ut. Omkring hälften av alla flyktingar flyttade då till lägret Souda, där de bodde innan de tvångsförflyttades till Vial.

Frustrationen och sorgen är påtaglig, och sedan överenskommelsen mellan EU och Turkiet märks även en hopplöshet.

På grund av överbefolkning i Vial och av rädsla för nya sammandrabbningar låter myndigheterna tills vidare de som bosatt sig i Souda stanna. Souda administreras av UNHCR och är ett öppet läger för både flyktingarna och besökare. Nu bor uppskattningsvis 700 personer i Souda och omkring 1300 människor i Vial, men så fort kapaciteten i Vial byggts ut och säkerhetsstyrkorna mannats upp ska alla flyttas tillbaka till Vial.

Vi vandrar omkring fritt i Souda och pratar med människorna där. Det känns som en lättnad att äntligen få höra direkt från dem, men det är också tufft att lyssna. Frustrationen och sorgen är påtaglig, och sedan överenskommelsen mellan EU och Turkiet märks även en hopplöshet. Jag talar med en syrisk kvinna som brister ut i gråt ”Jag vill bara till min man i Tyskland, men nu vet vi ingenting. Ingenting. Vi är fast här”.

De flesta vill inte söka asyl i Grekland men nu är det deras enda chans till att få asyl. När asylansökan lämnats in återstår bara en påfrestande väntan.

De flesta vill inte söka asyl i Grekland men nu är det deras enda chans till att få asyl. När asylansökan lämnats in återstår bara en påfrestande väntan. Information om asylärenden är obefintlig och det finns ingen juridisk rättshjälp att tillgå. Organisationer som Amnesty har riktat skarp kritik mot godtyckligt placerande av asylsökande i stängda läger, utan hänsyn till de omständigheter och behov som enskilda asylsökande har, exempelvis gravida kvinnor, familjer med små barn, funktionsnedsatta, tortyrutsatta och människor i behov av psykologiskt stöd, för att nämna några.

– Verkligheten är den att de är fast här på obestämd tid – det handlar om minst ett par månader innan de kan omplaceras till något annat land. Ett av problemen är att dessa hotspots inte är byggda eller anpassade för långvarigt uppehälle, utan snarare ett par dagar för att genomgå registreringsprocessen, berättar Fotis Vlachos.

Situationen på Chios har även lett till spänningar mellan lokalbefolkningen och myndigheterna. Hotspoten Vial är belägen i en gammal fabrik som kommunen skänkte till myndigheterna, med villkoret att det inte skulle bli en stängd interneringsanläggning. En överenskommelse som alltså inte hölls och nu har lett till upprörda känslor, där kommunen avser stämma den grekiska regeringen. Många av lokalborna på Chios har släktingar som själva tvingades fly i samband med kriget mot Turkiet 1922. Myndigheterna å sin sida menar att de följer de riktlinjer som kommit från EU.

På Samos, som är mer beroende av turistnäringen, är tongångarna lite annorlunda. En taxichaufför berättar för oss att bristningsgränsen är nådd ”Vi har gjort det vi kunnat för dessa människor, men nu måste fler länder hjälpa till”. När jag hör hans ord tänker jag tillbaka på mitt besök i vid ungerska gränsen till Serbien i september i fjol. På de tusentals människor som dagligen vandrade längs tågrälsen. Bort från bomberna. Bort från hopplösheten. Med livet som insats. Bara i år har 138 människor dött och 24 saknas när de gjort den farliga resan över Egeiska havet.

I september fanns det fortfarande hopp bland de som överlevde och nådde europeisk mark. Refugees Welcome. Stefan Löfven håller tal på Medborgaplatsen, ”Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt”. Sedan började allt fler gränser att stängas. Vi nås av bilder på flyktingar som drabbar samman med säkerhetsstyrkor vid gränsövergångar. Men de hittar nya vägar, via Slovenien och Kroatien. Vad kan egentligen stoppa en människa som redan förlorat så mycket? Nu tycks det hoppet allt mer tyna bort och jag reser hem från Grekland med en bestående fråga – vart är vi egentligen på väg?

Det EU som växte fram i ruinerna av andra världskriget sanktionerar nu stängda interneringsläger för människor som flytt för sina liv. Är det inte så här det alltid skett förr? Att positionerna sakta flyttas fram och moralen allt mer släpar efter. Men man kan alltid vara efterklok.

Therése Naomi Jonsson
Katastrofkommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete