Likt en gigantisk mur tornar bergen upp sig runt böndernas odlingar i området kring Nilakottai. Dagligen möter vi människor i sakta mak, vissa med en kanna vatten på huvudet och två i händerna. Barn leker vid sidan av vägen, getter snappar åt sig blad och en känsla av trygghet slår genast rot i den stillsamma omgivningen.
Men hur trygga är människorna här egentligen? Trygga på så sätt att en går säker på natten och brottsligheten sägs vara låg, men annat har det varit med den sociala tryggheten. Vi sitter på CIRHEP:s kursgård tillsammans med 30 kvinnor i blandade åldrar, alla är bönder från olika byar i närområdet.
Pandyammal sitter till vänster om oss, iklädd en ljusblå sari med blommigt mönster. Det var hon som startade den här gruppen för över tjugo år sedan.
Varje månad möts representanter från elva kvinnogrupper för att gå igenom aktuella projekt. Fläktarnas sus tar över i rummet och flera tittar nyfiket på oss när vi plockar fram våra kameror. Att det är så här tyst när kvinnorna från självhjälpsgrupperna träffas är ovanligt, Chandra från CIRHEP berättar att alla brukar pratar i mun på varandra och föra livliga diskussioner vid det här laget. Till sist bryts tystnaden och mötet kommer igång.
Kvinnorna berättar för oss om ett projekt som ger deras barn möjlighet till utbildning. Traditionellt har pojkarnas skolgång prioriterats, detta på grund av könsroller men även brist på pengar. Genom detta projekt hamnar flickors utbildning i fokus, och gamla normer suddas ut. CIRHEP och några mindre partnerorganisationer bidrar med finansiering så att kvinnorna har möjlighet att ta studielån till sina barn. Dessa pengar, plus ränta, betalas i sin tur tillbaka till självhjälpgrupperna för att fler ska kunna ta lån till barnens utbildning.
Pandyammal sitter till vänster om oss, iklädd en ljusblå sari med blommigt mönster. Det var hon som startade den här gruppen för över tjugo år sedan. När Pandyammal var liten såg situationen för kvinnorna i byarna helt annorlunda ut. Hon slutade skolan efter femte klass för att arbeta ute på fälten och sedan gifta sig, att unga flickor skulle fortsätta studera och vidareutbilda sig var ytterst ovanligt.
Självklart finns det fortfarande många hinder på vägen mot jämlikhet. Men kvinnornas starka organisering fyller oss med hopp.
På den tiden var också kvinnorna hårt hållna och fick inte röra sig fritt utanför sin by. Trots att Nilakottai endast ligger fyra kilometer bort var de flesta tvungna att ha sällskap av sina män. Pandyammal kunde aldrig förlika sig med den här orättvisan under sin uppväxt, och detta var till en viss del starten för den feministiska organiseringen i området.
Tack vare självhjälpsgrupperna har kvinnorna idag en helt annan rörelsefrihet och kan själva styra över sin egen framtid. Med större möjligheter till utbildning kan många på egen hand röra sig långt utanför Nilakottais gränser, för ökad utbildning leder till ökad frihet. Gruppernas mikrofinansiering har även bidragit till ökad ekonomisk självständighet för kvinnorna, där många är på väg att bli ekonomiskt oberoende från sina män.
Helt abrupt, utan förvarning, avslutas mötet och flera kvinnor börjar resa sig. En av dem som vi har bokat en intervju med kommer fram oss och säger att hon tyvärr inte kan. Hennes man ringde precis, hon måste hem. Vi tittar på klockan och inser att det snart är tid för middag och nickar förstående mot henne. Vi tar intervjun i januari istället säger vi.
Lite förvirrade lämnar även vi mötet, men bär med oss kvinnornas otroliga drivkraft. Här känns ingenting som en omöjlighet. När någon får en idé, oavsett hur omöjlig den kan verka vara, visar alla sitt stöd och får saker och ting att hända. Självklart finns det fortfarande många hinder på vägen mot jämlikhet. Men kvinnornas starka organisering fyller oss med hopp.
