För tre veckor sedan anlände vi, Camila och Sonja, till Cochabamba i Bolivia. De kommande fem månaderna ska vi praktisera på Kawsay – en icke-statlig organisation som funnits sedan 1999. Kawsay betyder ”liv” på quechua som också är ett av de största urspråken i landet. Ordet används ofta i samband med ”sumaj kawsay”, en vision som kan översättas till ”vivir bien/buen vivir” eller ”det goda livet”.

Marmelad för matsuveränitet

Jag skulle likna Ivitipora med en oas, om det inte vore för ironin i att det här är den torraste platsen jag varit på. Allt liksom flämtar av värmeslag så länge solen är uppe, marken böljar och vinden känns som en gigantisk hårtork på max. Du hittar människorna i skuggan med små blöta handdukar som de regelbundet slår över axeln för en sekunds svalka. Och träden, de vasformade toborochiträden ser ut som enorma vattenbehållare. De skulle kunna tyckas utgöra en provoserande syn när solen står som högst på himlen, men för guaranífolket symboliserar toborochin liv och sammanhållning. För även om ingen grönska vittnar om det så finns det färskvatten i marken, och i tal är alla varandras systrar och bröder.

Ivitipora som det ser ut idag har funnits i tio år. Här, ett par timmar söder om Santa Cruz i Bolivia, lever 45 familjer av urfolket guaraní. Skolan och hemmen är varandras träffpunkter. Barnen lär sig både kastelanska och guaraní, och genom organisationer som Kawsay får byn stöttning med att stimulera sin kultur och få den att leva vidare.

Vi är här för att arrangera en workshop i konservering av frukt. Marluce Borges är inbjuden från Brasilien och är den bland oss med huvudkunskapen, som både ungdomar och vuxna får ta del av i olika omgångar. Marmelad och konservering står på tapeten, något som följande dagar också kommer stänka på golvet. I klassrummet vi befinner oss i har barnen smyckat väggarna. ”Basta a la discriminación!” står det på en planch. Och sedan alfabetet skrivet i majskorn.

Tanken är att byn ska komma igång ytterligare med den lokala produktionen – för att frångå importberoendet och närma sig matsuveränitet.

Är effektivt = bäst?

Workshopen går långsamt. Jag och Camila har fått i uppgift att filma allt, och agerar otåliga dokumentärfilmare. Vi kommer på tusen sätt som allt skulle kunna snabbas upp på. Men sedan tar vi några steg tillbaka för att försöka förstå var vår frustration kommer ifrån. Vi är båda så otroligt vana vid internet, vid att googla direkt och på några sekunder få den information vi söker. Snabbt. Snabbare. Ett informationssamhälle på steroider.

När effektivt är synonymt med bäst så är det lätt att glömma vikten av den tredje metodiska genomgången av att koka sockerlag. Här möter vi nämligen ett muntligt informationssamhälle. Allt förs vidare mun till mun, öga mot öga. Det är en mekanik som kräver tålamod, framför allt i storgrupp, som vi inte riktigt är vana vid. Frågor som dyker upp hos deltagarna har bara en chans att få sitt svar: just där och då.

Tid för reflektion

Det finns så mycket att fylla tiden med som inte består av just scrollande.

Det finns ingen mobilteckning. Och när vi av en slump snappar upp att Trump vunnit valet i USA går vi desperat i cirklar runt det största trädet i byn, det ryktas om tre stolpar där. ”No signal”, och vi vankar besvikna hem genom natten, utan upprörda facebookstatusar och experters förklaringsmodeller på näthinnan. I stället ligger vi i vår våningssäng och pratar, försöker med vår egen tankekraft formulera vad som hänt och vad det kommer få för konsekvenser i världen. Vi vänder och vrider på saken, ställer motfrågor till varandra, upprörs och lugnas om vart annat. Aldrig tar ämnet slut. Det finns så mycket att fylla tiden med som inte består av just scrollande. 

Efter tre veckor hemifrån känns det som att det är jag om någon som kommer från en isolerad kultur i negativ bemärkelse.

Jag försöker inte förkasta internetsamhället, min poäng är att inte heller förkasta det internetlösa. Det är nämligen lätt att framställa samhällen som motsatser. Rikt eller fattigt. Upplyst eller isolerat. Civiliserat eller primitivt. Nästan alltid är det också det västerländska som upphöjs. Det är ett gammalt och ohållbart sätt att se på världen. Frångår vi den snäva idealbilden tror jag också vi har goda chanser att bryta inkörda, destruktiva mönster i världspolitiken och i mötet med varandra. Fundera bara på det laddade ordet ”utveckling”. Vad associerar du med det? Varför? Efter tre veckor hemifrån känns det som att det är jag om någon som kommer från en isolerad kultur i negativ bemärkelse. Isolerad från klimatförändringar. Isolerad från arbetarnas verklighet som möjliggör vår konsumtion.

Lokal produktion är framtiden

I slutet på workshopen står vi i en ring på golvet och alla får chansen att säga några ord om dagarna som gått. Resultatet, ett dussin burkar med färdig mangomarmelad och konserverad papaya, står uppradade på katedern.

”Jag kommer börja tillverka det här, dels för att jag tycker det är roligt men också för att jag enkelt kan vända mig till mina systrar om jag undrar något,” säger Luciana Iropui. Hon understryker också vikten av att tillsammans hålla kunskapen vid liv genom att praktisera den, föra den vidare och våga prova sig fram.

Men innan det blir någon klibbig fruktmassa att tala om behöver Ivitipora först odla sin egen frukt, och det finns hopp om att både mango och ananas ska få fäste i marken. Tillsammans med byns ungdomar kommer Camila framöver göra en närmare kartläggning av växtligheten och vilka potentialen är. För mig har vistelsen här kommit till sitt slut, och jag tar med mig erfarenheten av att ha kokat marmelad i världens utåt sett torraste oas.

Sofia Román
Praktikant, Framtidsjorden