I en debattartikel skriver Amnesty Sverige om konsekvenserna av politikers och offentliga förvaltningars felaktiga utpekande av vissa grupper som orsak till otrygghet på offentliga platser.
Förra veckans snackis kom när Trafikförvaltningen publicerade en rapport om att otryggheten i kollektivtrafiken i Stockholm ökar. Det var “hemlösa, missbrukare, passiva och aktiva penninginsamlare (tiggare), personer med psykisk ohälsa, stökiga och högljudda ungdomsgäng och gruppen ensamkommande vuxna och unga från länder utanför EU” som utgjorde hotet mot tryggheten, enligt rapporten. Regionborgarråd Kristofer Tamsons var bekymrad och aviserade åtgärder.
Vi var många som höjde på ögonbrynen inför dessa, minst sagt, märkliga uttalanden, och en snabb läsning av rapporten visade också att slutsatserna inte överensstämde med de enkätundersökningar från resenärer som utgjorde dess bas. I rapporten kom potentiella brottsoffer, de som först definierats som särskilt utsatta och därför i behov av särskilda insatser, genom ett slags logisk kullerbytta plötsligt att utgöra källan till vår kollektiva otrygghet.
Trafikförvaltningen kröp till korset i slutet av veckan och medgav att de hade blivit brustit i kvalitetskontrollen. Formuleringarna blev “oerhört olyckliga”, enligt Suss Forssman Thullberg, kommunikationschef. Ja, visst är det “olyckligt” när en offentlig förvaltning stigmatiserar sårbara grupper och bidrar till intolerans och diskriminering. Amnesty noterade också att de grupper som i hög grad pekats ut som hotfulla -- påverkade, gäng, män, stökiga och fulla -- var märkligt frånvarande i slutsatserna om hur tryggheten skulle stärkas. Att kvinnor känner dubbelt så stor otrygghet som män när de reser ensamma på kvällen diskuterades till exempel inte alls, och åtgärder för att komma till rätta med detta mycket reella problem lyste med sin frånvaro.
Det är givetvis positivt att förvaltningen bett om ursäkt och att delar av rapporten ska omarbetas. Men rättelsen till trots är det något som skaver. Trafikförvaltningens rapport aktualiserar frågan om vad begreppet “trygghet” kommit att betyda i det offentliga samtalet. Kristoffer Tamsons uttryckte, när han kommenterade rapporten, att resenärer “hör av sig om vad som är störande och skapar otrygghet”. Detta är talande. Har det som stör numera blivit synonymt med otrygghet?
Vems trygghet i det offentliga rummet är det som räknas?
Amnesty har de senaste åren noga följt debatten och retoriken om människor som tigger i Sverige. Vi har sett hur det som för några år sedan diskuterades som utsatthet och fattigdom sedan började formuleras som en ordningsstörning och nu i allt högre grad presenteras just som en källa till otrygghet. Och då inte otrygghet för de ofta hemlösa, utfattiga människor som tigger, utan för människor som på något sätt kommer i deras väg.
Tiggeriförbud har införts i en rad kommuner, och fler står på tur. Och det är att kommuninvånarna känner sig “otrygga” som anförs som argument i allt högre grad. I mycket få fall har tiggeriförbudsivrarna kunnat visa att människor som tigger faktiskt agerat på ett hotfullt eller skrämmande sätt. Och är det så finns brottet ofredande att ta till, men det räcker tydligen inte. Människor framställs som ett hot bara för att de är där, för att de kanske inger obehag, för att de stör.
Vissa av oss känner oss störda när andra pratar högljutt i telefon på tunnelbanan. Andra av barn som gråter. Eller att någon snyter sig, eller spelar musik alldeles för högt. Få påstår att dessa störningsmoment gör oss otrygga, och ingen säger att de ska förbjudas. Däremot, när det gäller “den andra”, den som av någon anledning inte anses passa in eller som beter sig på ett sätt som betraktas som annorlunda, får vi i ökande grad nu höra att de utgör hot mot vår trygghet. I vissa fall så till den grad att deras beteende ska förbjudas.
Frågan som aktualiseras av Trafikförvaltningens rapport är också: vems trygghet i det offentliga rummet är det som räknas? Amnesty får rapporter om att otryggheten i lokaltrafiken absolut är ett problem för personer som rasifieras, eftersom många av dem utsätts för eller är rädda för att utsättas för diskriminerande behandling av ordningsvakter. Vi får höra att vissa hellre stannar hemma än tar tunnelbanan in till stan efter obehagliga incidenter där ordningsvakter negativt särbehandlat dem eller kränkt dem. Vi hör om personer med alzheimer som av ordningsvakter uppfattats som alkoholiserade och som därför brottats ner och låsts in. Vi har själva betvittnat hur personer som tigger utsätts för diskriminerande utrop av tunnelbanepersonal och vi vet att trakasserier och hatbrott mot dem på allmän plats skjutit i höjden efter att tiggeriförbud införts i vissa kommuner. Dessa mycket reella otrygghetsproblem nämner regionborgarrådet inte, och de diskuteras överhuvudtaget inte i Trafikförvaltningens rapport.
Så i stället för att måla det som skett i termer av “olyckliga formuleringar” borde såväl Trafikförvaltningen som regionens politiska ledning ta ett steg tillbaka och göra en djupare analys av trygghetsbegreppet. Hur vet vi att alla som upplever otrygghet kommer till tals? Vilka är det som har kanaler att uttrycka sin otrygghet? Den som blir bespottad eller sparkad på för att hen tigger kommer sannolikt inte att ringa till SL:s trygghetscentral. Kanske inte heller den som som utsätts för rasdiskriminering av ordningsvakter på tunnelbanan?
Faktum är att det som hänt är mycket större och mycket mer allvarligt än en formuleringsmiss. I rapporten skrevs bland annat: "För målgruppen sårbara och utsatta individer/grupper samt utsatta områden bör resurserna fokuseras vid de stationer och hållplatser som definieras som särskilt utsatta områdena enligt polisens lista”. Vänta. Vad har polisens lista över utsatta områden att göra med särskilda insatser för sårbara och utsatta individer och grupper? Inte är väl de hemlösa, ensamkommande ungdomar, personer som tigger och personer med psykisk sjukdom koncentrerade till förorter som polisen bedömer som extra brottsutsatta? Amnesty går till källan: Origos trygghetsundersökning från 2018 som enligt uppgift ligger till grund för Trafikförvaltningens rapport. Där noterar vi bland annat att frågan ställdes om det fanns specifika platser i kollektivtrafiken där respondenterna tyckte att satsningar bör göras att öka tryggheten. T-Centralen dominerar stort. Därefter kommer Gullmarsplan och Slussen. Knappast “särskilt utsatta områden enligt polisens lista”.
Och så här fortsätter det. Utsatta områden blandas samman med utsatta individer. Sårbara individer glider över till att utmålas som ett hot mot tryggheten.
Det är inte bara formuleringar som måste ändras, utan definitionen av trygghet i det offentliga rummet måste ses över. För vilka åtgärder är det egentligen som krävs för att säkerställa en trygg, säker och likvärdig tillgång till lokaltrafiken och staden, utan diskriminering? Till att börja med måste alla inkluderas i trygghetsbegreppet och insatser måste sättas in för att värna de allra mest utsatta. Och detta måste ske med respekt för deras grundläggande rättigheter och utan att stigmatisera dem ytterligare.
Johanna Westeson, sakkunnig i diskrimineringsfrågor, Amnesty International Sverige
Anna Lindenfors, generalsekreterare Amnesty International Sverige
