I samband med att Marocko ockuperade Västsahara påbörjade de också bygget av en mur som går rakt genom landet och separerar det västsahariska folket. Muren är kantad av minor och området räknas som världens tätaste minfält. I dag, den 4 april, uppmärksammas den Internationella dagen mot minor som är instiftad av FN.
I 28 år har det varit vapenvila mellan den västsahariska befrielserörelsen Front Polisario och ockupationsmakten Marocko. Men kriget tog inte slut vid vapenvilan, det finns fortfarande miljontals minor längs med ockupationsmuren som utgör ett hot mot befolkningen.
Nyligen träffade vi Aziz Haidar som är ordförande för den västsahariska organisationen Asociación Saharaui de Victimas de Minas (ASAVIM). Organisationen är stationerad i de västsahariska flyktinglägren och har sedan 90-talet stöttat offer för minor, arbetat med att öka kunskapen om minor bland befolkningen och att röja minor i den befriade delen av Västsahara. Men Aziz är kritisk till att det fortfarande finns så många minor kvar 28 år efter krigets slut.
-Ett stort misstag var att FN:s fredsavtal som slöts 1991 mellan oss och Marocko inte innehöll några krav om minröjning. Varje mina som placerats i marken är en permanent fara både för vår befolkning och boskap.
Enligt Landmine Monitors årliga rapport är Västsahara ett av 13 länder i världen som fortfarande har ett område på mer än 100 km2 som är förorenade med minor. Uppskattningsvis finns det cirka 9 miljoner minor i Västsahara men det exakta antalet är inte känt. Däremot är det bekräftat att området längs med muren är ett av världens tätaste minfält.
1997 antogs Ottawafördraget, även kallat minförbudsfördraget. Över 80 procent av världens länder har anslutit sig till fördraget och har därmed förbundit sig till att förhindra användning, produktion, lagring och omplacering av personminor, samt att ha rensat alla minerade områden inom 10 år.
– Marocko är ett av få länder i världen som inte skrivit under fördraget, trots att de fått kraftiga påtryckningar. Om de skulle ansluta sig till fördraget skulle de bli tvungna att rensa alla minor de placerade ut under krigstiden och det skulle bli svårare för dem att kontrollera det ockuperade området, säger Aziz.
Eftersom att Västsahara bara är delvis erkänt internationellt har de inte möjlighet att underteckna internationella konventioner som minförbudsfördraget. Som ett tecken på välvilja och hopp om en fredlig lösning på konflikten undertecknade Front Polisario istället Geneva Calls Deed of Commitment år 2005, ett minförbudsavtal som upprättats för icke erkända stater. Sedan dess har Polisario förstört mer än 20 000 minor.
Ungefär en tredjedel av Västsaharas territorium klassas som farligt område på grund av minor. Även om flera områden har rensats på minor så lever västsaharierna som rör sig i de tidigare minerade områdena under ett konstant hot.
– Efter att ett område har rensats så kan minor drivas dit av sanden. Rikligt regn kan också göra så att minor flyter med vattnet till områden som redan rensats. De minor som förflyttats utgör en stor fara eftersom att människor vaggas in i en falsk trygghet att området är rensat, säger Aziz.
Att röja minor kräver mycket resurser och tar ofta lång tid. Det innebär att det fortfarande är en lång väg kvar innan Västsahara blir fritt från personminor och andra explosiva lämningar. Internationella dagen mot minor är till för att belysa vikten av minröjning. Ett arbete som ASAVIM bedriver alla dagar om året för att färre personer ska komma till skada och för att sudda ut spåren och effekterna efter kriget.
