I det historiska jordbrukssamhället i Ladakh har kvinnor och män setts som jämlikar, men genom industrialisering och globalisering har kvinnor allt mer marginaliserats från vissa delar av samhället. Även om kvinnors situation i Ladakh är bättre än i andra delar av Indien betyder det inte att ett starkt patriarkat inte existerar. Ladakh kan verka jämställt på ytan men efter fyra månader i regionen och många möten senare har uppfattningen förändrats.

Att vara kvinna i Ladakh kommer med vissa förväntningar. Förväntningar på beteende, äktenskap, moderskap, klädsel och arbete. Vad som verkade vara ett jämställt samhälle har visat sig vara ett samhälle med djupt inpräntade könsroller där oftast kvinnorna blir förlorare.

Kampen för kvinnors rättigheter i Ladakh har sedan 1991 förts av organisationen Women’s Alliance of Ladakh, WAL, som även de är den del av Framtidsjordens nätverk. Organisationen grundades av Helena Norberg-Hodge för att stärka kvinnors position i samhället och öka kvinnors möjligheter till utbildning och arbete, samt för att bevara traditionell kultur och traditionellt jordbruk.

Sedan 2009 har Thinlas drivit LWTC, Ladakhs första och i nuläget enda kvinnliga resebyrå, där hon även arbetar som guide.

Genom WAL:s verksamhet finns det nu en kvinnoorganisation och kvinnliga självhjälpsgrupper i varje by i Ladakh, där kvinnor kan diskutera sina problem och lösningar till dessa och arbeta tillsammans för att generera inkomster under vinterhalvåret.

WAL verkar även för ett grönare och renare Ladakh genom städdagar i Leh. De var även den första organisationen som förbjöd användning av plastpåsar i Leh, ett förbud som än idag lever kvar och som har ersatt plasten med pappers-, tidnings- eller tygpåsar.

Organisationens främsta aktivitet idag är en kampanj för att öka medvetenheten om problematiken kring dowry systemet. Det är ett traditionellt system i Indien och Ladakh som innebär att brudens familj ska ge en bröllopsgåva till brudgummens familj för att kompensera för kostnaderna för att brudgummens familj får en ny familjemedlem och för att visa respekt för sina nya släktingar.

Dowryn kan liknas vid en hemgift och dess summa har ansetts vara rimlig, men på senare tid har dowryns kostnad i Ladakh ökat kraftigt och kan idag motsvara så mycket som en ny bil eller ett hus.

Detta är ett resultat av en tävlan mellan rikare familjer som vill hävda sina ekonomiska möjligheter och status, vilket nu även tvingar fattigare familjer att betala summor över sin förmåga. Vissa familjer måste till och med ta banklån för att kunna betala för sina döttrars hemgift.

När frågan ställs om Ladakh är jämställt svarar WAL:s styrelse enigt jakande. – Lönerna för samma arbete är lika och kvinnor har samma möjlighet till utbildning som män, säger Murup Dolma, ordförande för WAL.

Men när vi börjar diskutera hur arbetsfördelningen ser ut i hemmet, männens ansvar eller hur många kvinnor som sitter i den lokala regeringen målas en annan bild upp.

Är Ladakh verkligen jämställt när det finns en tydlig uppdelning av kvinnosysslor i form av matlagning, uppassning, barnpassning, tvätt, städning och jordbruksarbete, när det inte finns något som heter pappaledighet och när det inte sitter en enda kvinna i den lokala regeringen? Det visar sig vara svårt att diskutera denna aspekt av jämställdhet, men det är omöjligt att blunda för det faktum att kvinnor i Ladakh inte har samma möjligheter som män.

Men det finns också exempel på kvinnor som vägrar infinna sig i dessa stereotypa roller. Ett exempel är Thinlas Chorol som är grundare av och arbetar på Ladakhi Women’s Travel Company, LWTC. Hon började tidigt intressera sig för vandring och började efter gymnasiet att söka jobb som vandringsguide. Men när alla resebyråer nekade henne anställning på grund av att hon var kvinna bestämde hon sig för att starta ett eget bolag.

Sedan 2009 har Thinlas drivit LWTC, Ladakhs första och i nuläget enda kvinnliga resebyrå, där hon även arbetar som guide. Under turistsäsongen anställer hon ca 20 kvinnliga guider och varje år lär hon upp nya kvinnor, visar dem vandringsturer och hur man bedriver ekoturism samtidigt som hon hjälper dem att förbättra sin engelska. Responsen har mestadels varit positiv, framförallt från kvinnor i byar där guiderna övernattar med turister under sina vandringsturer.

– Många unga kvinnor kommer till mig och frågar om arbete eftersom arbetsmöjligheterna är väldigt begränsade för dem. Män kan ta värvning i militären eller arbeta på en restaurang, men för oss är annars det enda alternativet att studera för att få jobb, säger Thinlas.

Det är kvinnor som Thinlas Chorol som ger hopp om att Ladakh kan gå emot ett mer jämlikt samhälle.

Hon är även aktiv i och grundare till flera andra kvinnoinitiativ. Ett av dem, Ladakh Women’s Welfare Network, arbetar med rättvisa för kvinnor som utsatts för övergrepp eller misshandel, eller som behöver laglig hjälp i skilsmässor eller vårdnadstvister. Ett annat initiativ är Women’s Ice Hockey Foundation som arbetar mot diskriminering inom ishockey.

Just nu är hon fullt upptagen med att arrangera firandet av internationella kvinnodagen för andra året i rad. Temat för i år är kvinnligt politiskt engagemang där kvinnor uppmanas att skicka in bidrag till en essätävling med förklaringen till varför det saknas kvinnor i den ladakhiska politiken.

Det är kvinnor som Thinlas Chorol som ger hopp om att Ladakh kan gå emot ett mer jämlikt samhälle. Hopp om att kvinnor inte begränsas till vissa typer av yrken och sysslor, och därmed kan få en annan status i samhället och familjen. För just nu är det kvinnornas eget ansvar och ansträngningar som krävs för att uppnå den nivån av respekt som krävs för politisk inkludering. En orättvis kamp för en självklar rättighet.