Hittills har jag fått fira Armeniens nationaldag med militärparad och fyrverkerier, fått bekräftat att Armenier är otroligt trevliga och gästvänliga samt fått en inblick i det så viktiga, men också komplexa, arbete som Armeniska FN-förbundet bedriver genom sina olika projekt.

Efter att ha landat mitt i natten och efter att ha åkt taxi genom en mörk stadskärna så stod jag plötsligt där, ensam i en stor lägenhet mitt i centrum av en ny främmande stad. Jag skall vara ärlig, de första timmarna var ganska förvirrande, en ny stad ser alltid främmande ut på natten och innan du orienterat dig framstår allt som lite större och lite läskigare, än vad det egentligen är.

Klockan var strax före två på natten men än hade jag varken vatten eller frukostmat. Den lokala affären var öppen och full med folk.

Tillsammans med taxichauffören släpade jag mina väskor upp för de långa trapporna till mitt hem för de kommande fyra månaderna. Klockan var strax före två på natten men än hade jag varken vatten eller frukostmat. Den lokala affären var öppen och full med folk. ”Ost och bröd blir bra”, tänkte jag, ”och vatten, jag måste ha vatten”.

När jag nu sitter på det Armeniska FN-förbundets (AUNA) kontor och tänker tillbaka på mitt första dygn, så känns det som en evighet sedan, fast det egentligen bara har gått tre veckor. Förvirringen och nervositeten jag kände när jag landade, var som bortblåst när jag, utanför porten till min lägenhet, första gången träffade min handledare, Sona, som välkomnade mig med ett stort leende. Om det är något jag lärt mig under mina tre första veckor i Jerevan, sa är det att Armenier, generellt sett, är otroligt trevliga och gästvänliga.

Efter att jag fått ett skrivbord, blivit bjuden på armeniskt kaffe och blivit introducerad till AUNAs verksamhet, började min första arbetsdag som praktikant.

De första dagarna tillbringade jag mest på kontoret. Kontoret är ganska litet men med väldigt engagerad personal, och med ett ständig flöde av volontärer som kommer förbi för att dricka kaffe och arbeta med sina respektive projekt. Efter att jag fått ett skrivbord, blivit bjuden på armeniskt kaffe och blivit introducerad till AUNAs verksamhet, började min första arbetsdag som praktikant.

Helgen innan jag landade i Armenien hade kansliet tillsammans med World Federation of United Nation Associations (WFUNA) anordnat en workshop for att introducera ett nytt projekt, Mission Possible. Min första arbetsuppgift blev att sammanställa och utvärdera deltagarnas åsikter kring workshopen, och återrapportera till WFUNA.

De första veckornas arbetsuppgifter har varierat, från att sammanställa utvärderingar till att skriva nya projektansökningar. Även om Armeniska FN-förbundet har sitt kontor i Jerevan sa överser de ett antal lokala och regionala projekt. Sona, min handledare, koordinerar sex stycken projekt som alla syftar till att främja lokalt engagemang för mänskliga rättigheter, och främja för aktiv dialog mellan invånare och lokala myndigheter. Jag kommer framöver att tillsammans med min handledare resa till de olika regionerna for att besöka och utvärdera projekten.

Jag kommer framöver att tillsammans med min handledare resa till de olika regionerna for att besöka och utvärdera projekten.

Den 21 september firade Armenien 25 år som självständig stat genom att arrangera en stor militärparad som gick genom stadens gator. Det är viktigt att komma ihåg att Armenien, sedan tidigt 1990-tal, befunnit sig i väpnad konflikt med Azerbaijan över den omtvistade regionen Nagorno-Karabach. Konflikten, som sedan 1994 mestadels varit lågintensiv, eskalerade i April i år i vad som idag har kommit att kallas for Fyra dagars kriget. Många har förklarat för mig att just detta års nationaldagsfirande bör ses i ljuset av denna konflikt och militärparaden som en garant for landets fortsatta säkerhet.

Det är viktigt att komma ihåg att Armenien, sedan tidigt 1990-tal, befunnit sig i väpnad konflikt med Azerbaijan över den omtvistade regionen Nagorno-Karabac.

Firandet blev en stark påminnelse för mig att konflikten är en ofrånkomlig del av den Armeniska vardagen. Särskilt påverkad blev jag av den starka kontrasten mellan att se tusentals glada och firande människor, vifta med röda, blåa och gula flaggor, som samtidigt hejade på en uppvisning av pansarvagnar, stridsflyg och soldater.

Det för mina tankarna till krig och förödelse, inte glädje och fred. Det var dock en riktigt fin dag som tillsammans med kollegorna från kontoret. Vi avslutade dagen med att se på fyrverkerier, högst uppe från Cascade, ett monument med utsikt över hela Jerevan och Mont Ararat.