Min resa tillika praktik börjar sakta lida mot sitt slut och jag har börjat fundera på vad jag kommer att minnas och ta med mig från min praktik och tid i Armenien när jag väl är tillbaka, hemma, i Göteborg? Flera upplevelse har påverkat mig djupt; min tid tillsammans med mina kollegor på kontoret, alla fina möten med människor och alla historier som de berättat för mig eller kanske upplevelserna som kommer av att leva i närheten av en konflikt.
De första veckorna och månaderna försvann så fort, eftersom allting då fortfarande var nytt och främmande så blev dagarna fulla av intryck och upplevelser.
Jag var väldigt nyfiken på staden och landet och ville därför upptäcka så mycket nytt som möjligt, varje dag efter jobbet gick jag långa promenader tillsammans med min kamera och letade efter personer att fotografera eller platser att utforska.Tiden flög iväg och jag hann knappt reflektera kring historierna jag hörde, bilderna jag såg eller platserna jag besökte.
Så plötsligt övergick dagarna i en mer rutinstyrd vardag, kanske är det alltid så att nyfikenheten man känner i början av en resa, är svår att behålla ända till sluten av den. Eftersom detta är det sista blogginlägget jag skriver så betyder det också att min resa sakta börjar lida mot sitt slut, i januari lämnar jag Jerevan och åker tillbaka till Göteborg. Jag tänkte därför i detta sista inlägg försöka minnas och reflektera lite kring de upplevelser och möten som berört mig mest under min tid i Armenien.
Under min tid i Armenien har den militära närvaron och konflikten blivit ett allt mer återkommande fenomen som fortsätter att beröra mig djupt.
I ett tidigare inlägg beskrev jag en militärparad som hölls för att fira Armeniens 25-åriga självständighet, paraden som visade upp Armeniens militära kapacitet blev en stark upplevelse for mig och en viktig påminnelse om Armeniens konflikt med Azerbaijan. Under min tid i Armenien har den militära närvaron och konflikten blivit ett allt mer återkommande fenomen som fortsätter att beröra mig djupt.
Jag är inte van att möta människor som direkt eller indirekt är påverkade av krig, därför har det varit svårt att förstå och relatera till jämnårigas berättelser om hur de, till exempel, blivit skjutna när de varit inkallade till att vakta gränsen under deras tid som värnpliktiga.
Likaså blev jag djupt berörd när en äldre herre, som följt efter mig på väg hem från mataffären, visade bilder på sin son som skadats på gränsen och sedan ursäktande bad om att få lite pengar till hans medicin. Eller när jag träffade en grupp äldre kvinnor som alla flytt sina hem i Nagorno-Karabash och med svårigheter försökt hitta nya hem i Armenien, medan deras söner och men fortfarande var kvar som soldater.
Killar som tvingas göra värnplikt i två år när de är 18 år gamla, föräldrar som oroligt inväntar nyheter eller kvinnor som ensamma tar fullt ansvar för familjens flykt bort från konfliktens närområden.
Man läser ofta att konflikten mellan Armenien och Azerbaijan är frusen, det vill säga låst i ett icke-eskalerat läge. Det är kanske sant om man endast bedömer antalet fysiska skadade till följd av militärt våld. Men bland Armenier är konflikten allt annan än frusen och påverkar de flestas liv. Killar som tvingas göra värnplikt i två år när de är 18 år gamla, föräldrar som oroligt inväntar nyheter eller kvinnor som ensamma tar fullt ansvar för familjens flykt bort från konfliktens närområden.
Konfliktens närvaro i det dagliga livet märks inte minst när man i entrén till vare skola ser ett kollage av soldater som tidigare varit elever, vissa av bilderna bär sorgeband for att markera dess bortgång.
Många av mina starkaste upplevelser kommer av alla fina möten jag haft.
Det är dock lätt att fasta i konflikten och det är därför viktigt att påpeka att det Armeniska samhället är så otroligt mycket mer än bara resultatet av en konflikt. Många av mina starkaste upplevelser kommer av alla fina möten jag haft. Till exempel med mina grannar när de tidigt i höstas insisterade på att bjuda mig på grillfest, eller alla engagerade ungdomar jag mött genom FN-förbundets olika aktiviteter.
Även spontana och snabba möten med människor har varit betydelsefulla, till exempel alla försäljare som, utmed vägarna eller på marknaderna, sålt allt från hemmagjort vin till inlagda grönsaker och ofta varit minst lika intresserade av mig som jag varit av deras produkter.
Jag vet inte idag vad jag kommer sakna mest när jag är tillbaka hemma i Sverige, jag vet däremot att jag verkligen skall försöka hitta tillbaka till den nyfikenheten som jag kände i början och ta till vara på mina sista veckor i Jerevan.
Nyår här firas med massor av mat från morgon till kväll, och Armenisk jul firas den 6 januari i enighet med den Armeniska apostoliska kyrkan.
Tack för mig,
Joel Ahlgren, internationell praktikant i Armenien
