Det finns två sorters bistånd. Humanitärt bistånd är akut hjälp vid naturkatastrofer, krig eller andra akuta situationer. Den andra typen av bistånd kallas för utvecklingssamarbete och handlar om att ge långsiktigt stöd till länders hållbara utveckling.
Höginkomstländer som Sverige bedriver ofta eget bistånd men ger också pengar till FN, EU och andra internationella organisationer som jobbar med global utveckling. Utvecklingsprojekt kan också drivas av organisationer i civilsamhället eller folkrörelser.
Det är viktigt att bistånd bedrivs på mottagarnas villkor. Folkrörelser, kvinnogrupper, miljörörelser och fackförbund är viktiga aktörer i civilsamhället i arbetet med att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom och under förtryck.
Kritiken mot bistånd tar ofta fasta på att det skulle vara ineffektivt, korruptionsdrivande och förvandla mottagarländer till passiva mottagare. Några av de vanligaste argumenten är:
Flera av dessa påståenden har en kärna av sanning. Korruption förekommer i biståndet precis som i alla samhällssektorer i ett land med hög korruption. Men att utifrån dessa argument dra slutsatsen att allt bistånd är skadligt är att missa helheten.
För att förstå biståndets roll måste det placeras i ett större sammanhang: det globala ekonomiska systemet och de komplexa pengaflöden som varje år rör sig till och från låg- och medelinkomstländer. Vi kommer fokusera på tre områden: skatteflykt, skulder och remitteringar.
Rapporten Glappet från CONCORD Sverige visar att det internationella biståndet är en liten del av de ekonomiska flöden som påverkar låg- och medelinkomstländer förutsättningar. Faktum är att låg-och medelinkomstländer förlorar mer pengar varje år än vad de får in. Pengar flödar visserligen in i form av bistånd, utländska direktinvesteringar och remitteringar – men samtidigt sker enorma utflöden genom skatteflykt och skuldåterbetalningar.
Remitteringar är pengar som migranter skickar hem till sina familjer och är en viktig inkomstkälla för många låg- och medelinkomstländer. Enligt Världsbanken väntas dessa överföringar uppgå till 685 miljarder amerikanska dollar under 2024, vilket är mer än både utländska investeringar och internationellt bistånd. De bidrar till ekonomisk stabilitet och spelar en stor roll i länder som Tadzjikistan och Tonga, där de kan utgöra nästan hälften av ekonomin.
Remitteringarna ökar tack vare fler jobb i höginkomstländer och tillväxt i Gulfstaterna, och har vuxit med 57 procent det senaste decenniet. Därför ses de i dag som en stabil och viktig del av utvecklingsfinansieringen.
Under 2023 betalade låg- och medelinkomstländer tillsammans 1 400 miljarder amerikanska dollar i räntor och avbetalningar på lån. Det handlar ofta om statliga lån från andra länder, internationella organisationer eller privata banker.
I 33 av dessa länder är ränte- och lånekostnaderna högre än vad staten satsar på skola, sjukvård och social trygghet – tillsammans. Totalt lever 3,3 miljarder människor i länder där mer pengar går till räntebetalningar än till utbildning eller hälsa.
De pengar som nu går till att betala av skulder hade kunnat användas till att utrota extrem fattigdom – inte bara en gång, utan fyra gånger om.
De kommande tio åren uppskattas världen gå miste om 4 800 miljarder amerikanska dollar när rika företag och individer smiter undan skatt. Redan idag förlorar afrikanska länder totalt 89 miljarder amerikanska dollar i skatte- och kapitalflykt varje år. Vilket kan jämföras med utvecklingsbiståndet som var 53,5 miljarder amerikanska dollar till Afrika år 2022. Det skulle räcka för att utrota hungern i världen två gånger om.
Inhemska offentliga resurser, främst skatteintäkter, är alla länders viktigaste finansieringskälla för att nå en hållbar utveckling. Skatteintäkter är den enskilt största och mest stabila formen av finansiering för offentlig service och välfärd såsom utbildning, vård, omsorg och infrastruktur.
Att säga att ”bistånd inte fungerar” är som att säga att ”sjukvård inte fungerar” – det beror helt på hur det utformas, genomförs och följs upp. När bistånd är långsiktigt, transparent och lokalt förankrat, kan det göra enorm skillnad.
Ett av de viktigaste skälen till att ge bistånd är vårt gemensamma ansvar. Många anser att rika länder har en skyldighet att hjälpa människor som lever i fattigdom, i krig eller efter naturkatastrofer. I en global värld påverkar våra beslut människor långt bort. Därför är solidaritet en självklar princip.
Bistånd grundar sig ofta på internationella avtal, som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och de globala målen i Agenda 2030. Det bygger på idén att alla har rätt till rent vatten, mat, vård och utbildning.
Biståndet är den enda resursen vars mål är att bidra till långsiktig social och ekonomisk utveckling. Genom att stötta uppbyggnaden av utbildningssystem, sjukvård, jämställdhetsarbete och lokal infrastruktur kan bistånd skapa förutsättningar för människor att ta sig ur fattigdom. Det handlar också om att stötta lokala organisationer och institutioner. På så sätt kan biståndet bidra till hållbar utveckling som människor själva äger och driver.
Andelen barn i världen som börjar grundskolan har ökat snabbt och ligger idag på runt 90 procent. Denna ökning är ett resultat av omfattande satsningar på utbildning, där internationellt bistånd har spelat en viktig roll.
Ett annat centralt argument är att bistånd kan bidra till fred och säkerhet – både lokalt och globalt. Forskning och analyser från bland andra ONE och Internationella valutafonden (IMF) visar att investeringar i utveckling kan vara mycket mer kostnadseffektiva än att hantera konsekvenserna av konflikter. En dollar i förebyggande insatser kan spara upp till 103 dollar i krishantering. Genom att minska fattigdom, öka inkludering och stärka samhällen kan bistånd förebygga de underliggande orsakerna till konflikter, migration och instabilitet. Bistånd är därmed inte bara en solidaritetshandling, utan också en investering i en mer säker och stabil värld.
Många menar att bistånd också bör förstås i ljuset av historiska orättvisor. Kolonialism, globalt utnyttjande av naturresurser, slavhandel och ekonomiska strukturer som gynnat rika länder på bekostnad av andra har skapat de ojämlikheter vi ser idag. Detta syns särskilt tydligt inom klimatfinansieringen, där det är de rikaste länderna som historiskt orsakat de största utsläppen, men där konsekvenserna ofta drabbar de fattigaste. Att bidra till klimatåtgärder i utsatta länder är därför en fråga om moralisk skyldighet och fördelning av ansvar.
Internationellt bistånd kan också spela en viktig roll i att stödja demokratirörelser, pressfrihet och mänskliga rättigheter i länder där sådana värden är hotade. Genom att stötta oberoende medier, kvinnors organisering, fackföreningar och urfolks kamp bidrar bistånd till att bygga levande samhällen där människor kan göra sina röster hörda. Det är särskilt viktigt i en tid när det demokratiska utrymmet krymper i många delar av världen. Bistånd som kanaliseras genom civilsamhället kan vara ett av de mest effektiva sätten att främja social rättvisa, jämställdhet och medborgarinflytande.
Att biståndet fungerar eller inte beror på hur det används, av vem och med vilket syfte. Det är inte ett allsmäktigt verktyg, men det är ett av få verktyg vi har som explicit ska främja rättvisa och mänskliga rättigheter. För att biståndet ska nå sin fulla potential måste det användas strategiskt: för att bygga upp lokal kapacitet, stödja progressiv politik, stärka civilsamhället och motverka de strukturer som för bort resurser från dem som behöver dem mest.
Det är också avgörande att vi börjar tala mer om vad som hindrar hållbar utveckling – inte bara vad som hjälper. Skatteflykt, ojämlika handelsvillkor, klimatkrisens effekter och odemokratiska maktstrukturer är i dag minst lika avgörande som bristen på pengar i sig. Därför behövs både mer bistånd och mer politisk vilja att förändra de regler som styr världsekonomin.
