Fatima, 46, tar stolt emot och visar in oss i sitt tält i det lilla flyktinglägret i Bekaa-dalen i Libanon. Vi får ta av oss skorna och är genast inne i det största ”rummet” med några madrasser på golvet, en dator och en kamin i mitten.

I det här rummet där hennes son, bror och en annan manlig släkting annars sover trängs mer än 20 förskolebarn runt kaminen ett par eftermiddagar i veckan. De rabblar engelska glosor och lär sig grundläggande matte.

– Jag såg barnen som sprang omkring här i lägret. De var smutsiga och de lärde sig ingenting. Då fick jag idén till att ha förskola två timmar om dagen. Barnens föräldrar tyckte också att det var en bra idé och sedan fem månader är vi igång med detta, berättar Fatima.

”Sålde matkuponger för att kunna köpa pennor”

Hemma i Qusseir i närheten av Homs i Syrien, drev Fatima tidigare ett språkinstitut för äldre elever i engelska och tyska. När den syriska revolutionen kom deltog hon först i den, men var sedan tvungen att ge sig av.

Hon är änka sedan många år och sover i ett litet utrymme mellan tältets kokvrå och rummet med kaminen. Ytterväggen består av presenning och några pappskivor och det finns ett fönster som är täckt med en bit hårdplast. Hon har sålt de matkuponger hon fått av UNHCR för att kunna köpa block och pennor till barnen.

”Vägrar drabbas av hopplöshet”

– Jag har bott i det här tältet i fyra år nu men jag tänker inte drabbas av hopplöshet. Vi måste göra någonting. Vi kan inte bara sitta här! För min del tänker jag aldrig på min egen framtid men barnen är viktiga. De måste få utbildning så att de kan vara med och bygga det nya Syrien, som en dag kommer att bli verklighet.

Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisation Women Now for Development är med och stödjer undervisningen med en liten ersättning. Fatima hoppas på att kunna få en gammal husvagn till lägret så att barnen kan få ett klassrum.

– Jag ger inte upp. Jag tänker fortsätta kämpa för de här barnen och för deras framtid och självkänsla!