Kvinnokroppen har historiskt använts som ett vapen i krigföringen. Som ett sätt att skända och förödmjuka fienden. Ändå rymmer krigets narrativ sällan kvinnors lidande. Men tack vare kvinnors modiga mobilisering över gränserna är en uppluckring av den patriarkala historieskrivningen på gång. Att dokumentera flickornas, kvinnornas, mammornas erfarenheter av våld och övergrepp är ett sätt att befria dem.
 

Mitt första stopp är Bratunac som ligger ett par timmars bilfärd från Sarajevo och ett par kilometer från Srebrenica där 8372 män och pojkar mördades i juli 1995. Begravningsplatsen är en påminnelse om hur hatet förvandlar människor till monster. När jag läser namnen kan jag inte låta bli att undra om det finns ett monument över alla de kvinnor som våldtagits i krig och konflikter och fått sina liv och underliv söndertrasade.

Kvinnor våldtogs inte bara av fiender utan även av de fredsbevarande styrkornas soldater som var satta att skydda dem. Många berättar om FN-bilar som stod dubbelparkerade utanför bordellerna som kvinnor tvingades jobba i.

Här möter jag kvinnor som arbetar med mänskliga rättigheter, fred och försoning. Mira, en psykolog som arbetar med traumabearbetning i organisationen Horizonti, är en av dem som även deltagit i ett utbyte med kvinnor i DR Kongo och Fredspristagaren doktor Denis Mukwege.
 

Våldtogs av fredsbevarande styrkor
 

Ungefär 20 000 kvinnor våldtogs i Bosnien-Hercegovina under kriget på 90-talet. Kvinnor våldtogs inte bara av fiender utan även av de fredsbevarande styrkornas soldater som var satta att skydda dem. Många berättar om FN-bilar som stod dubbelparkerade utanför bordellerna som kvinnor tvingades jobba i.
 

Aida, 42 år, har tagit ledigt från städjobbet på ett sjukhus för att berätta vad hon utsattes för som tonåring i Bratunac. Vi möts på Forum Zena – Kvinnoforum – som är en av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer.
 

Aida var 15 år när hon och hennes pappa greps och hölls fångar av sina egna grannar. För att de var muslimer.
– Innan kriget visste jag inte vem som var vad. Mina föräldrar förklarade att den enda skillnaden var att vi bad på olika sätt, säger hon.
 

I mars 1992 började plötsligt de serbiska familjerna lämna Tuzla. Ingen talade om vart de tog vägen. I maj barrikaderades staden av militärer. Skolan stängde, affärerna slog igen.
 

”Min familj var den sista att fly”
 

”Vi var bara muslimer kvar. Och så männen som stannade i Srebrenica för att kriga. Det var skottlossningar dag och natt. Min familj var den sista att fly för att pappa som jobbade i gruvan hade en massa vänner och vägrade tro att de skulle vända sig emot honom.
 

Natten den 15 maj när vi låg och sov hörde vi skotten. Vi var tre systrar, min bror, mor och far. Jag somnade om när skottsalvorna tystnat vid midnatt. I gryningen började de skjuta igen. Något detonerade och hela huset vibrerade.
 

Vi tog med oss lite mat och rymde till skogen. Där stannade vi i 15 dagar tillsammans med tusentals andra som flytt sina hem. På dagarna smög vi till huset för att hämta mat och mata korna för att de skulle överleva. Allt i hopp om att vi snart skulle återvända.
 

En dag när vi kom till huset stod soldater där. De var våra grannar men de låtsades att de inte kände oss. Min far frågade dem: ‘Kära grannar vad händer?’ De sa att vi skulle vara med om ett utbyte och tog oss till en gammal fabrik. Vi var 20 personer – barn, kvinnor och äldre män – alla muslimer. En soldat beordrade min far att gå till byn och lämna ett meddelande. ‘Om du inte kommer tillbaka kommer vi döda din dotter’ sa han.”
 

”Nu ska vi skjuta er två”
 

”Natten därpå kom tre soldater till den gamla fabriken där vi hölls fångna. De kallade på mig och en gammal man. ‘Nu ska vi skjuta er två’, sa de. Dagen innan hade jag sett hur de skjutit tre kvinnor och tre män. Så jag visste vad som väntade.
 

Men de dödade inte mig. Istället hamnade jag i en ambulans. Då kom skräcken. Jag skakade så mycket att en kvinna i uniform gav mig en kopp kaffe och ett lugnande piller.
 

När de körde mig tillbaka till fabriken blev de andra som hade hört att jag var död chockade.
 

Tre dagar senare skickades min faster till byn och återvände med ett fyrtiotal nya fångar, däribland en höggravid kvinna.
 

Den 14 juni kom kommendanten med en namnlista på alla som skulle vara med om ett utbyte. De läste bara upp kvinnonamn.
 

De körde mig och två yngre systrar till ett hus här i Bratunac. När vi passerade mitt gamla hem såg jag att det var helt nedbränt. På kvällen sa soldaterna till varandra: ‘Vem tar vem?’ En av dem befallde mig att duscha. Sen slängde han mig på en soffa, låste fast mina ben och med vapnet tryckt mot mitt huvud sa han: ‘Om du skriker eller gör motstånd kommer jag döda dig’. Det var första gången. Jag var oskuld. Jag vet inte hur många gånger han våldtog mig. Det pågick i flera timmar.
 

När han tröttnat satte han på mig handklovar och sov sen på min kropp hela natten.”
 

Gifte sig för att få skydd
 

”Dagen därpå kunde jag inte gå av smärtan. Tillsammans med systrarna låste vi in oss i ett rum. Soldaterna bankade på dörren och skrek att de skulle knulla oss och våra mammor. När de sparkade upp dörren såg jag att en av dem var min granne. ‘Ta av er kläderna ska jag kolla om ni är oskulder’, skrek han och tryckte in sina fingrar i våra underliv. Sen sparkade han ut oss i vardagsrummet där det satt 11 soldater. Ledaren kände jag också.
 

Han slet sönder mina kläder, våldtog mig och skrek: ‘Varför kom inte din pappa tillbaka så han kunde få se hur vi våldtar hans dotter?’. Min pappa hade hamnat i ett koncentrationsläger.

Aida bröt tystnaden 2014 under de så kallade Kvinnorättegångarna – Women’s Courts – där kvinnor fick röst och rum att vittna om våldet de utsatts för.

Så fortsatte det. Vi våldtogs två nätter i rad av fyra–fem soldater.
 

I ett flyktingläger med serber från Bosnien i Losnica, i Serbien mötte jag min man. Han föreslog att jag skulle byta namn till Tania för att för att få det lättare. Vi fördes vidare via Subotica till ett flyktingläger i Ungern. Mina föräldrar som inte hörde av mig på ett år trodde jag var död.
 

Jag var 16 år när jag gifte mig för att få skydd i flyktinglägret. För att slippa vara ensam. Jag berättade allt för min man för att han skulle förstå varför jag inte var oskuld. Han ville veta deras namn. Sen skrek han deras namn och slog mig när vi hade sex. Som om allt var mitt eget fel.”
 

Stigmatiseras för att ha talat ut
 

Psykologen Mira som tolkar samtalet börjar gråta.
 

– Jag har hört hennes historia så många gånger men när hon berättar om sin man bryter jag ihop. Han som borde ha skyddat henne.
 

Aida bröt tystnaden 2014 under de så kallade Kvinnorättegångarna – Women’s Courts – där kvinnor fick röst och rum att vittna om våldet de utsatts för.
 

Men trots att hon hittade en av våldtäktsmännen på Facebook och pratade om våldtäkterna som ägt rum 1992 för både myndigheter och medier dröjde det ända till 2016 innan en domare såg henne i TV och bestämde sig för att ta upp fallet. En av våldtäktsmännen dömdes då till 10–15 år fängelse för flera våldtäkter och två mord.
 

Nu lever Aida ensam med sina två vuxna söner i en barack i Tuzla och hankar sig fram på städjobb för brödsmulor. ”Alla pekar finger mot mig här. Stigmatiseringen är priset jag får betala för att jag vågat tala om övergreppen.”
 

Text: Alexandra Pascalidou

Aida heter egentligen något annat.