I femton års tid har Kvinna till Kvinna årligen rest till Bryssel ihop med partnerorganisationerna från Balkan. Uppdraget under veckan är alltid att försöka påverka utvecklingen i Balkanländerna och lyfta frågor om kvinnors situation, rättigheter och politiska deltagande. Rent konkret består en påverkansvecka av en lång rad möten. Ibland med politiker och organisationer, men oftast med tjänstemännen på olika EU-kanslier som sitter inne med den detaljerade sakkunskapen om varje land.
 

Den här vårdagen står 14 kvinnor från Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer på Balkan mitt i den gigantiska lobbyn i EU:s parlamentsbyggnad i Bryssel. Stämningen är förväntansfull. Mötet med den slovenska EU-parlamentarikern Tanja Fajon är en av veckans höjdpunkter.
 

Tanja Fajon tar emot i vit dräkt, i ett anonymt och fönsterlöst konferensrum inne i parlamentsbyggnaden. Det är första gången Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer träffar just henne. Hon har en känsla för ett sammanhållet Balkan, berättar en i gruppen. Hon bryr sig om ungdomsfrågor, HBTQ-frågor och mänskliga rättigheter. Under mötet är hon påtagligt intresserad och ställer många frågor om förhållandena i de olika länderna och alltför snart har timmen gått.
 

Inga genvägar till demokrati
 

En stor del av Kvinna till Kvinnas påverkansarbete ihop med partnerorganisationerna ser ut på det här sättet. Långsamt, metodiskt, till synes tidsödande för en utomstående. Det gäller att ha en strategi och en plan. Argumenten slipas på gemensamma förberedande möten på hotellet innan gruppen går iväg. Vad behöver vi lyfta? Hur blir det bättre? Demokratin är långsam. Det finns inga genvägar och ingen quick fix i EU-byråkratin.
 

Kvinnorna från våra partnerorganisationer på Balkan är rutinerade. De har numera lång vana vid EU-korridorerna och kan de argument och den retorik som behövs för att få uppmärksamhet. Ändå bor de alla i länder som ännu inte är med i den europeiska gemenskapen. Varför är de då här?
 

Flera Balkanländer står på kö för att komma in i EU; Serbien, Albanien, Nordmakedonien, Montenegro, Kosovo och Bosnien-Hercegovina. Processen tar tid. Länder som vill in producerar så kallade Country Reports där läget på flera områden i landet gås igenom. Hur ser det ut med jämställd lagstiftning och politisk representation, till exempel.
 

Uppmärksamma kvinnogrupper gör bäst i att inte ta dessa – ibland förskönande och tillrättalagda – Country Reports för givna. Omständigheter kan ha utelämnats. Det gäller att vara en tumme i ögat på hemlandet.  Genom att identifiera och påpeka missförhållanden kan kvinnorättskämpar ha ett gyllene tillfälle. Aldrig förr eller senare har länder varit så måna om att framstå som demokratiska, jämställda och anständiga som när de vill gå med i EU. Det är inte så lämpligt att försöka komma med i EU och samtidigt ha en lagstiftning som tillåter våldtäkt inom äktenskapet, till exempel.
 

Demonstranter=huliganer
 

Det blir eftermiddag och mötena fortsätter i EU-kvarteren som påminner om Stockholm citys strama bankkvarter. Gruppen går åt olika håll för att träffa tjänstemän med specialkunskaper om de olika länderna.
 

På sjunde våningen på Rue de la Loi med strålande utsikt över Bryssel är det enskilt landmöte om Nordmakedonien. Aktivisterna i våra partnerorganisationer har tryckt upp tröjor som det står ”huligan” på vilket väcker munterhet, men bakgrunden är allvarligare. Just nu finns ingen mötesfrihet i Nordmakedonien. De som ändå väljer att protestera på offentlig plats har kallats ”huliganer” av landets ledande politiker.
 

Sanela Skrieli och Sheska Ilikj från Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer Voice against Violence och REACTOR har sin bild klar. De menar att mainstreammedia går i regeringens ledband. Domstolar är korrupta. Polisen använder vattenkanoner och våld mot fredliga demonstranter. Att det sker finansiella, omotiverade inspektioner av civilsamhällesorganisationer som ren maktdemonstration och att sociala medier överhopas av kampanjer från regeringens trollfabriker. Ja, hela regeringen känns paramilitär, menar Sahela och Sheska.
 

Och hur går det då med kvinnors rättigheter i Nordmakedonien? Sheska förklarar att på papperet är det positivt med en ny lag mot våld i familjen, men kvinnan måste bevisa att hon har blivit våldtagen av sin man. Det är tyvärr inte helt olikt det svenska rättssystemet där ett antal uppmärksammade domar de senaste åren kretsat kring den problematiken.
 

Backlash i Nordmakedonien
 

Annars går utvecklingen åt fel håll, säger Sahela. 57 procent av Nordmakedoniens kvinnor varken arbetar eller studerar och barnafödandet ökar därefter. Fattiga och lågutbildade familjer som redan har ett par barn väljer att skaffa några till eftersom det utgår bidrag till de som väljer att föda fler av ”nationens barn”.
 

Det är värt att notera att det även i Sverige finns det ett så kallat flerbarnstillägg, redan från andra barnet. Ändå har Sverige en av de högsta andelarna av kvinnor på arbetsmarknaden i hela världen.
 

Men hur blev det denna backlash i just Nordmakedonien? Sahela och Sheska funderar tillsammans med tjänstemännen Marie-Sofie Sveidqvist och Marie-Astrid Huemer från nordmakedonska landkontoret. Tidigare, på kommunisttiden som upphörde i och med Titos död 1980, då var kvinnorna mer jämlika, eller de var i alla fall ute i arbetslivet. Men var detta kanske bara påklistrat? Kämpar Nordmakedoniens kvinnor mot tusen eller bara tjugo år av patriarkat?
 

Ett par våningar ner pågår ett liknande möte med tjänstemannen Federica Domanin från Bosnien-Hercegovinas landkontor. Hon konstaterar med ett snett leende att landet ligger efter med att redogöra för det EU:s tjänstemän frågar efter.
 

Federica Domanin nickar vid varje påstående från våra partners. Jo, hon känner väl till diskriminering och underlåtenhet att implementera existerande lagar. Det fattas dessutom tillgänglig statistik i Bosnien-Hercegovina, antingen finns den inte eller så är den inte transparent. Därför är det svårt att veta vilka åtgärder som får effekt eller hur det står till socialt och rättsligt för kvinnor. Ett Statistiska Centralbyrån på export vore kanske en bra svensk biståndspresent?
 

Domanin vill veta vad hon kan lyfta rent konkret till sina överordnade. Våld i hemmet och behovet av skyddade boenden, svarar våra partnerorganisationer. Domanin säger att hon framför allt behöver få substantiell kritik och konkreta exempel, inte bara ”våld i hemmet”. Hon vill ha detaljer. Det generella hjälper inte.
 

Våldsutsatta kvinnor och barn
 

Maja Raicievic från Kvinna till Kvinnas montenegrinska partner Women Rights Center har träffat sitt landkontors tjänsteman Angela Longo flera gånger förut. Samma typ av problematik återkommer som vid mötena med de andra kontoren för Balkanländerna; Kvinnor och barn är våldsutsatta. Center for Social Care – ungefär socialförvaltningen – i Montenegro fungerar inte. Fäder som är anmälda för att ha misshandlat sina barn får fortsätta träffa dem själva, det här är inte acceptabelt, säger Maja och Angela håller med.
 

Maja och Angela har helt klart en djup kunskap om rättsväsendet i Montenegro, för snart är diskussionen på en detaljerad nivå om vilka lagförslag som har beretts var och av vem, och det är svårt för en utomstående att hänga med.
 

Mötena för de enskilda länderna är de viktigaste, förklarar Kvinna till Kvinnas regionchef för Balkan, Ristin Thomasson, när vi går mellan kontoren i Bryssels EU-kvarter, men det går inte att uppnå snabb förändring. Kvinnorna från våra partnerorganisationer på Balkan vet tyvärr det. De har varit i Bryssel många gånger förut och de kommer att komma hit igen.