Alexandra Pascalidou möter mig på ett kafé vid Mariatorget i Stockholm. Bredvid oss sitter en kvinna som arbetar inom mentalsjukvården. ”Du är en självlysande diamant, en stark förebild”, säger kvinnan innan hon lämnar caféet. Alexandra Pascalidou gör skillnad. Hon är en stark frontfigur för kvinnors rättigheter även om det inte var allt för länge sedan hon började kalla sig feminist.

– Vi invandrarkvinnor var länge inte inkluderade i feminismen. Vår hud- och hårfärg stod i vägen för vårt kön. Det fanns ingen plats för oss utom när vi skulle spela rollen av det förtryckta offret i medierna, säger Alexandra Pascalidou.

”Vi måste utplåna allt kvinnoförtryck”

Hon kom till Sverige från en grekisk bergsby som sexåring och växte upp i Rinkeby, en förort till Stockholm där det bor många utlandsfödda. Alexandra Pascalidou tycker att det är viktigt att vi i Sverige frågar oss hur situationen ser ut för våra systrar i världen.

– Förtrycket stannar inte inom vissa gränser. Vi måste utplåna allt förtryck mot kvinnor. Kvinnor ska ha rätt till arbete och utbildning, rätt att slippa bli diskriminerade, sexuellt trakasserade och utsatta för hatbrott, och våld i hederns namn, både i Sverige och på andra platser. Kvinnor används traditionellt som slagträn i rasistisk retorik. ”De våldtar våra kvinnor” är en klassiker, eller de som utger sig för att vilja rädda och befria oss från våra ”förtryckande, ociviliserade kulturer”.

”Kvinna till Kvinna gör ett enormt arbete”

Sedan ett år tillbaka är Alexandra Pascalidou good-will ambassadör för Kvinna till Kvinna. Hon ser det som en möjlighet att engagera sig långsiktigt för kvinnors rättigheter och lära sig så mycket som det bara går för att kunna förmedla berättelser om kvinnors situation i världen.

– När Kvinna till Kvinnas generalsekreterare Lena Ag och jag vann en miljon på programmet Postkodsmiljonären till Kvinna till Kvinnas verksamhet, bad jag om att på närmare håll få studera ert arbete. Så fick jag åka till Gaza och Västbanken tillsammans med Kvinna till Kvinna där jag såg vilket enormt arbete ni gör. Jag träffade kvinnor som förlorat barn och hem. Hjälpen och stödet kvinnorna fick var helt avgörande för dem och deras barn och familjer.

När känner du dig modig? Jag känner mig faktiskt mest rädd. Från att jag öppnar min ytterdörr på morgonen tills när jag ska kolla posten eller ta tunnelbanan hem. Men det finns de som har det värre. Som inte ens kan öppna en kvinnojour eller tala om kvinnors rättigheter utan att bli misshandlade av män och stater. Det är min skyldighet, min plikt gentemot samtida och framtida generationer att göra skillnad. Jag har kämpat mig till en plattform och en röst i en värld där de flesta kvinnor tystas eller saknar en röst. Vi har inget annat val än att vinna.