Den 6:e februari är det samernas nationaldag. En ny regering är på plats efter månader av förhandlingar och nya ministrar har samefrågorna på sitt bord. Är detta den regering som äntligen tänker ta urfolksfrågorna och Sveriges internationella människorättsåtaganden på allvar?
För nu räcker det. Sverige var ett av de drivande länderna bakom den viktigaste bindande urfolksrättsliga människorättskonventionen, ILO-konventionen 169, som trädde i kraft 1991. Sverige ställde sig också bakom FN:s urfolksdeklaration, ett annat centralt folkrättsligt urfolksdokument som antogs av FN:s generalförsamling 2007. I det internationella utvecklingssamarbetet har Sverige en hög svansföring för urfolkens land- och vattenrättigheter, inte minst genom det nya institutet i Stockholm som fokuserar just på dessa frågor, Tenure Facility.
Men på hemmaplan ser det annorlunda ut.
Sedan 2011 erkänns samerna som ett urfolk i Sveriges grundlag. Men Sverige har ännu inte, 30 år efter att den tillkom, tillträtt den konvention som vi var med om att driva fram, ILO 169. Och den Nordiska samekonventionen, en gemensam nordisk överenskommelse som syftar till att säkerställa det samiska folkets rätt att själv bestämma över sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling, har fortfarande inte kommit i hamn trots långa förhandlingar.
Utredning efter utredning om svensk samepolitik och ökat inflytande har tillsatts, slutförts - och lagts på hög.
Utredning efter utredning om svensk samepolitik och ökat inflytande har tillsatts, slutförts - och lagts på hög. Sedan nittiotalet har regeringsföreträdare påstått att Sverige “skyndsamt” förbereder en ratifikation av ILO-konventionen - men vi ser inga tecken på att vi är närmare en ratifikation nu än vi var 1991.
Av allt att döma handlar motståndet i första hand om samernas markrättigheter, och de stora ekonomiska intressen som finns i naturresurserna i Sápmi. För nio av tio planerade gruvor ligger i renbetesland, liksom de allra flesta planerade vindkraftsparker. Såväl mineralutvinning som vindkraftverk har stora inverkningar på renskötsel och andra samiska näringar, liksom på den samiska kulturen i stort. Samiska företrädare menar att det är en fråga om liv eller död.
Den internationella kritiken mot Sveriges hantering av sitt urfolk har på senare år inte varit nådig. Kritiken handlar inte minst om samers rätt till inflytande och medbestämmanderätt över sina traditionella marker. Samtidigt pågår rättsprocesser om samers rätt till mark, jakt och fiske, och dessa river upp starka känslor och riskerar att öka motsättningarna i lokalsamhällena. Flera kontroversiella gruvärenden, däribland de omtalade planerna på en gruva i Gállok, ligger sedan länge på regeringens bord.
Såväl mineralutvinning som vindkraftverk har stora inverkningar på renskötsel och andra samiska näringar, liksom på den samiska kulturen i stort.
Och vad gör Sveriges ledning? Svarar med tystnad. Vad säger regeringen när FN eller Europarådet riktar skarp kritik mot Sverige för kränkningar av internationellt erkänd urfolksrätt? Svarar med tystnad. Vad säger statsministern när Svenska Dagbladet ställer frågor om samernas markrättigheter, när näringsministern och kulturministern ger helt olika besked om samers rätt till inflytande, eller när Justitiekanslern beskyller Sveriges regering för att ducka för ansvar och idka dubbelmoral? Jo: han svarar med tystnad.
Nu räcker det. Det är dags för regeringen att säkerställa samernas rätt till inflytande, mark, vatten, kultur och överlevnad. Därför ställer Amnesty, på samernas nationaldag, frågan till den nya regeringen: när kan vi förvänta oss att ni ska börja ta urfolksrätten på allvar även i Sverige?
Anna Lindenfors
Generalsekreterare Amnesty International i Sverige
Johanna Westeson
Jurist och sakkunnig diskrimineringsfrågor Amnesty International i Sverige
Texten publicerades på Aftonbladet Debatt 190206
