Förtryck, sharialagar, fundamentalism, förföljda kristna, fattigdom, nöd, självmordsbombare, attentat… Listan var lång över negativa ord som jag förknippade med Pakistan – innan jag reste dit på en tjänsteresa i februari 2014. Väl på plats fick jag del av många berättelser som innehöll just det jag hade skapat mig en bild av. Precis det. Men inte alls bara det. Vi kom dit och möttes av en glädje som jag faktiskt hade lite svårt att ta in.

Å ena sidan: Vi skulle på gudstjänst och kördes i bil ända fram till porten i muren som omgärdar kyrkan, för att kunna gå rätt in och inte riskera något överfall. Innanför muren, utanför själva kyrkporten, stod tungt beväpnade män mitt ibland alla barn och andra gudstjänstbesökare. Tydligt stolta över att kunna ge beskydd, stod de där som ett helt naturligt inslag utan att väcka någon uppmärksamhet. Utom hos oss svenskar, då. Jag hade svårt att slita blicken från vapnen.

Nyligen var den pakistanske biskopen Samuel Azariah på besök här i Sverige. Han berättade öppenhjärtigt om den förföljelse som kristna liksom muslimska minoriteter drabbas av.

Å andra sidan: Vi firade gudstjänster, mötte barn och unga med framtidshopp, samtalade med kristna som med glädje gav uttryck för sin fasta övertygelse att Gud finns där med dem, mitt i faran, mitt i vardagen, mitt i gemenskapen. Den starka gemenskapen. Sången, dansen, blommorna, färgerna – allt vittnade om en livsglädje som i stunden gjorde mig smått avundsjuk.

Nyligen var den pakistanske biskopen Samuel Azariah på besök här i Sverige. Han berättade öppenhjärtigt om den förföljelse som kristna liksom muslimska minoriteter drabbas av. Mitt under intervjun för Kyrkans Tidning såg han allvarsamt om än med en glimt i ögat på journalisten och sa: ”Tänk på att jag måste kunna resa tillbaka till Pakistan”.

Att ens behöva tänka tanken! Att behöva vakta på sina ord, att behöva vädja till dem som skriver ner orden att formulera sig så att det inte drabbar den som sagt dem.

Biskop Samuel uttrycker besvikelse över att förändringarna tar så lång tid, men betonar om och om igen att modlösheten inte får dominera. ”Utan hopp ser man bara död”, konstaterar han enkelt.

– Vi kristna är en mycket liten minoritet, men vi kan bidra med kärlek, nåd, hopp och respekt för människovärdet. Det kommer att ge resultat. När människor lider och inte vet vad de ska äta till kvällsmat eller hur barnen ska kunna gå i skola, så måste vi finnas där som kyrka.

Men i ett land som håller på att falla sönder av interna motsättningar och extremistiskt våld är kyrkan pressad. Attacker mot kristna sker ett par gånger per år, det är ett faktum. Lika ofta sker attacker mot muslimska minoriteter. Biskopen kallar det, tragiskt nog, ett ”way of life” i landet, och konstaterar att de som har råd – och turen att få visum – lämnar Pakistan.

Biskopen menar att det är hans, och allas vårt, ansvar som troende att motarbeta våldet, oavsett vilken religion det handlar om.

– Det är ett dilemma för oss som kyrka, men borde vara det också för staten. Det är inte bara kristna som lämnar, och varför vill inte muslimer stanna? Ett land måste respektera sina minoriteter. Det vore tråkigt om alla var likadana. Världen kan inte bestå av en ras, en religion, ett synsätt, ett socialt sammanhang. Vi måste kunna leva tillsammans.

Därför måste muslimer och icke-muslimer, tillsammans, tala om rättvisa och fred utan att låta sig skrämmas av våldsamma religiösa ledare. Biskopen menar att det är hans, och allas vårt, ansvar som troende att motarbeta våldet, oavsett vilken religion det handlar om. Det finns våldsamma element överallt, men vi måste leva vår tro. Det löser inga problem att bara säga att islam och kristendom är fredliga religioner, säger han:

– När extremister dödar, kan vi inte förneka att de är muslimer eller kristna som menar att de agerar utifrån sin tro. Därför måste vi hitta ett sätt att tilltala och korrigera dem. Vi kan inte bara anklaga andra. Bara muslimer kan reparera bilden av dem själva. Min uppmaning är att vakna upp och fördöma våldet, och börja agera praktiskt. Adressera de religiösa extremisterna.

Det finns krafter i det pakistanska samhället som arbetar för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Biskop Samuel nämner såväl kyrkor, människorättsorganisationer som moderata muslimer och också politiska partier.

– Det är där mitt hopp ligger. Annars finns inget annat än död framför mig. Det tar längre tid än jag hoppades, men jag tror att folk börjar inse att detta inte är ett bra sätt att leva.

Det finns krafter i det pakistanska samhället som arbetar för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Biskop Samuel nämner såväl kyrkor, människorättsorganisationer som moderata muslimer och också politiska partier. Det kräver mod att höja sin röst, betonar han, och de som vågar utmana extremismen måste få skydd. Och uppbackning av den stora majoriteten som ofta är helt tyst.

– Jag har blivit ifrågasatt när jag pratar om att älska sina fiender. Hur kan man älska någon som har mördat en anhörig? Människor är arga, med rätta. Men vi har många vittnesbörd från kristna som talar om förlåtelse. Om kristna och muslimer kan hålla varandras händer offentligt, i ljuset, då kan det bli ett steg framåt. En gemensam demonstration av fred och kärlek.