Alkohol är ett utvecklingshinder för vårt arbete både i Sverige och internationellt.

Alkohol är en arbetsmiljöfråga och utgör en hälsorisk.

Med all information som finns om alkoholens konsekvenser vore det absurt att hävda något annat. Förutom då lust och last, som ju inte är nått vi brukar bygga professionalitet på. Därför har vår fackliga styrelse valt att spola kröken i det fackliga biståndet, genom nolltolerans i vår nya uppförandekod.

Nätverket Schyst Resande visar bland annat i rapporten ”Happy Hour i paradiset” hur turismen bidrar till ökad alkoholkonsumtion för lokalbefolkningen ibland annat Thailand, Kambodja och resten av världen. Alkohol är i många turistdestinationer den främsta orsaken till ohälsa och för tidig död. Drickandet slår hårt då det ofta saknas lagstiftning, förebyggande insatser, sociala skyddsnät och rehabilitering.

Kvinnor och barn drabbas särskilt hårt av konsekvenserna av alkoholmissbruk. Alkohol är en starkt bidragande faktor vid mäns våldsutövning och spär på barnarbete, prostitution och exploatering av människor. Det är viktigt att våra biståndsmedel inte bidrar till detta.

På Union to Union har vi valt att börja med oss själva och vår egen arbetsplats. I december antog styrelsen - som består av LO, TCO och Saco - nya skrivningar i vår uppförandekod. Det som gäller är nolltolerans för alkoholintag på arbetstid, oavsett på vems pengar alkohol bekostas. Detta gäller för kanslipersonal och även vid representation. Våra projektmedel och dess egeninsats ska inte heller bekosta alkohol.

Men en nolltolerans för alkohol på arbetsplatsen är också del av den viktiga diskussion som nu börjat föras inom näringslivet, där arbetsmarknadens parter är del, inom civilsamhället och i myndighetsvärlden. Det är förhoppningsvis inte bara jag som reagerar med bestörtning vid till exempel högtidliga prisutdelningar för insatser för mänskliga rättigheter på Sveriges riksdag, där den efterföljande middagsbufféns överdåd matchas med så kallat ädla drycker. Med all den kunskap vi har så är det inte okej när vi vet att just alkohol bidrar till så mycket negativt.

Den svenska nykterhetsrörelsen började för flera hundra år sedan att bekämpa alkoholen. Det var en organiserad motståndsrörelse under en tid när vi hade det knapert i Sverige. Nykterhetförespråkare hävdade att fattigdomen förvärrades av att säd och potatis gick åt till öl- och brännvinsframställning. Vissa arbetare fick ut en del av sin lön i sprit.

Mycket vatten har förflutit under broarna sedan dess. Men argumenten är desamma – särskilt i de fattiga länder vi genom biståndet verkar i. Därför är det glädjande att viktiga spelare som FN:s utvecklingsprogram UNDP nyligen börjat driva frågan om alkohol som utvecklingshinder.

Det är för de allra svagaste som vi måste bekämpa alkoholen, för de arbetstagare som är i riskzonen för missbruk, för alla de kvinnor som misshandlas på grund av missbruk och för alla de barn som lever med föräldrar i riskzonen eller med missbruk.

Glädjande nog är vi många som kämpar för schysta arbetsvillkor, och ser kampen mot alkohol som en del i detta. Att spola kröken i biståndet utgår från devisen: ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Kristina Henschen
chef Union to Union