För elva år sedan bildades Mellanösterns första uttalade hbtq-organisation, Helem, i Libanon. I Beiruts hippa innerstadsområden finns i dag ett flertal gaybarer, biografer och hamams (turkiska badhus) där hbtq-personer har möjlighet att mötas. Flera organisationer har med åren tillkommit, bland dem Marsa, AFE, Proud och Mosaic, som på olika sätt arbetar med att ge stöd och öka kunskapen kring sexualitet och hbtq-frågor i samhället.
– Vi har mycket kvar att göra men i dag kan jag öppet prata om hbtq-rättigheter. Det var inte möjligt 2004, då var det bara en dröm, säger Genwa Samhat, som leder organisationen Helem, och påpekar samtidigt att namnet Helem betyder just ”en dröm”.
Juridiska framsteg
Ett viktigt mål för hbtq-rörelsen i Libanon är att få bort Artikel 534 i den libanesiska lagen, som förbjuder ”sexuella relationer som går emot naturen”. Artikel 534 har flera gånger använts för att väcka åtal och fängsla hbtq-personer.
Under senare år har dock flera synliga, juridiska framsteg gjorts. Två domar, en i Batroun 2009 och den andra i Jdeideh/Beirut 2014, friade de personer som åtalats för samkönade sexuella relationer. Och 2013 släppte det psykiatriska rådet i Libanon en rapport som fastslog att homosexualitet inte är en psykisk sjukdom – det första uttalandet i sitt slag i regionen.
Hiba Abbani, som arbetar vid Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisation Kafa i Libanon, tycker dock att omvärlden varit för snabb med att likställa dessa framsteg med att Libanon är ett land där hbtq-personers rättigheter respekteras.
– Visst, på vissa barer och i vissa områden i Beirut kan du leva relativt öppet som hbtq-person men det har ett högt pris, säger hon.
Enligt Hiba Abbani är Libanons ”trygga gayscen” starkt begränsad till Beiruts rikare stadsdelar, där långt ifrån alla har råd att leva.
Polisövergrepp vanliga
Hiba Abbani berättar också att det skett många polisräder, senast i augusti 2014 när 27 män arresterades vid ett tillslag mot ett Hamam i Beirut. Det förekommer även regelbundet polisövergrepp mot hbtq-personer där så kallade ”test of shame” – anala och vaginala övergrepp – används. Detta trotts att dessa klassats som tortyr av människorättsorganisationer och officiellt är förbjudna i landet.
Många hbtq-personer förskjuts även av sina familjer och för en kvinna är det oftast svårare att hitta boende liksom vara ekonomiskt självständig, vilket kan försätta dem i en extra utsatt position.
Bertho Masko, grundare till organisationen Proud, som arbetar med hbtq-flyktingar, anser också att rättigheter ser väldigt olika ut beroende på vem du är.
– Många hbtq-personer i regionen flyr i dag till Libanon, dels för att situationen för hbtq-personer anses bättre här men också till följd av konflikter i Syrien och Irak, säger han och fortsätter:
– I Libanon möter många ett dubbelt förtryck, både som flyktingar men också på grund av sexualitet.
Bristfälligt stöd till hbtq-flyktingar
Bertho Masko anser att många av de biståndsorganisationer som ger stöd till flyktingar saknar kunskap om hbtq-personers särskilda utsatthet i det libanesiska samhället.
– De flesta flyr ensamma till Libanon, har kapat banden till sina familjer och saknar därmed kontaktnät i landet, vilket gör det svårt att ens få tag på nödvändigheter som mat och boende. Av de transpersoner jag mött har flera tvingats till så kallat överlevnadssex, berättar Bertho Masko.
En studie genomförd av Heartland Alliance i Libanon visar att överlevnadssex bland syriska hbtq-flyktingar är ett växande problem och 51 procent av de tillfrågade menade att de någon eller flera gånger utfört en sexuell tjänst i utbyte mot mat, boende, skydd, kläder eller annat.
Ett av hbtq-rörelsens interna problem är att den är tydligt mansdominerad och att homosexuella mäns liv och behov har fått mest uppmärksamhet och stöd.
– Som alltid har kvinnors rättigheter fått stå tillbaka, säger Hiba Abbani.
Efterlyser bredare samarbeten
Bertho Masko håller med om att män haft ett större inflytande och att mer skulle behöva göras för att inkludera och nå ut till bi- och homosexuella kvinnor liksom transpersoner.
– Det är väldigt få homo- eller bisexuella kvinnor eller transpersoner som tagit kontakt med oss så det är något vi vill och behöver arbeta mer med, säger han och lägger till att endast 22 av de 340 personer som sökt stöd genom Proud identifierat sig som kvinna.
Här ser både Bertho Masko och Genwa Samhat att det finns mycket att vinna på en bredare dialog mellan hbtq-organisationer, feministiska nätverk och fredsrörelser.
– Vi ser ju att krig och konflikt är bland det mest skadliga för mänskliga rättigheter, säger Genwa Samhat, som anser att både hbtq- och kvinnorörelsen kämpar för samma sak, nämligen mänskliga rättigheter.
Ökat samarbete mellan hbtq- och kvinnorättsorganisationer är även något som Kvinna till Kvinna är intresserade av att stödja.
– Vi tittar efter hbtq-initiativ som Kvinna till Kvinna kan ställa sig bakom. Eftersom det redan finns en synlig hbtq-rörelse i Libanon finns det förutsättningar att börja här, men att jobba för stärkta hbtq-rättigheter är något som behövs i hela regionen, säger Alexandra Karlsdotter Stenström, fältrepresentant för Kvinna till Kvinna i Libanon.
Isabel Lind.
