Min tredje dag här i Sydafrika pratade jag med Precious, syster till en av mina kollegor här på kontoret. Hon bor vanligtvis med deras mamma i ett plåtskjul i Soweto, men just nu hjälper hon till och tar hand om sin brors barn medan han är på fältresa.

Soweto var under apartheid en kåkstad för den svarta arbetarklassen som arbetade i Johannesburg. I dag finns det allt från lyxvillor till små skjul där, men stora delar av Soweto är fortfarande en kåkstad. Efter apartheids fall lanserade ANC Reconstruction and Development Programme (RDP), vilket ledde till att 1,1 miljoner billiga bostäder byggdes inom 7 år. Trots en generellt sett lyckad satsning lyckades RDP inte väga upp för bostadsbristen i landet.

Precious berättade att hennes mamma ställt sig i kö för ett RDP-hus 1997, men de hade fortfarande inte fått något hus. Själv är hon arbetslös, precis som många andra i Soweto, och djupt besviken på att ANC-ledningen inte lyckas göra något åt det.

Trots att hon avskyr Zuma, ANC:s ledare, går arbetslös och har fått vänta tjugo år på ett hus som aldrig kommer, så sa hon att hon aldrig kunde rösta på något annat än ANC.

– Om ANC faller, faller jag med dem. ANC gav oss friheten.

Det kan vara svårt att förstå hur ett parti som ANC, som ständigt skakas av korruptionsskandaler och vars framgångar i Sydafrika verkar stagnera, kan fortsätta få ett sånt enormt stöd. Jag kan komma på mig själv med att tänka att de aktiva inom partiet bara vill ha makt och pengar, och folket inte vet bättre. Mitt i tankebanan inser jag att jag satt mig på jäkligt höga hästar, något som bekräftats under den korta tiden här i Sydafrika.

För ANC var de som gav människor friheten, åtminstone är det så människor minns det. (Det spelar ingen roll att ANC till stor del var en exilrörelse och att upproren skedde genom andra rörelser inom landet). ANC har lyckats gå till historien som Frihetskämparna med stort F, och tron på rörelsen finns kvar.

Deras väljare förstår att ANC:s ledare inte är perfekta, och aktiva inom partiet förstår det också. Men tron på rörelsen finns kvar, åtminstone än så länge. De är inte dumma, de ser problemen och orsakerna till dem. Dock så består lojaliteten med ANC och försöken till förändring sker inom rörelsen. Kanske är det ungefär som frustrerade socialdemokrater i Sverige känner när de stannar kvar i partiet i stället för att lämna. Som en annan kollega sa om ledarskapet:

– Dom måste bort, men ANC kommer finnas kvar.

Nästa vecka är planen att jag ska följa med ut på workshops där ledande politiker möter lokalbefolkningen, sina väljare. Syftet är att skapa och stärka samarbeten mellan folket och ANC. På så sätt kan folket ta tillbaka makten över rörelsen, och folket kan fortsätta kampen för frihet genom ANC. Då stoppas också alienationen mellan ANC och deras väljare. Kanske är just det vägen mot ett bättre Sydafrika och ett bättre ANC.