Uppdrag gransknings ”Tranståget och tonårsflickorna” ger röst åt personer som detransionerat, det vill säga personer som fått könsbekräftande vård men sedan insett att det var ett misstag och återgått till att leva i enlighet med den könstillhörighet de tilldelats vid födseln. Detta är självklart både ett misslyckande för vården och en djup personlig tragedi som inte bör tystas ner. Vad som heller inte bör tystas ner är unga transpersoners erfarenheter eller situationen för transpersoner mer generellt i Sverige.

Uppdrag granskning ger en bild av ett Sverige där transvården länge varit tillgänglig och där transpersoners existensberättigande och rättigheter är självklara, ett Sverige där utredningarna för könsbekräftande vård är snabba och där ingen nekas vård. Amnesty är smärtsamt medvetet om att så inte är fallet och om att kunskaperna i befolkningen om transpersoner i allmänhet är mycket låg. Det är därför synnerligen anmärkningsvärt och olyckligt att public service gör ett program om transfrågor och vård utan att låta en enda svensk transperson, ung transperson eller transorganisation medverka. Det är oroväckande när vi pratar om människor istället för med dem.

Uppdrag granskning ger en bild av ett Sverige där transvården länge varit tillgänglig och där transpersoners existensberättigande och rättigheter är självklara, ett Sverige där utredningarna för könsbekräftande vård är snabba och där ingen nekas vård. Amnesty är smärtsamt medvetet om att så inte är fallet

Programmet ger också en bild av att den könsbekräftande vården, inklusive hormonbehandling och underlivskirurgi, ges på vaga grunder, utan vetenskap och beprövad erfarenhet, och att det hela går så fort att det inte finns tid för eftertanke eller grundlig utredning om huruvida det finns alternativa orsaker till lidandet. Detta är en falsk bild. Utredningarna tar minst ett år och görs av tvärprofessionella team i en standardiserad process utifrån beprövad erfarenhet och forskning. En viktig del av utredningen är att utesluta att personen har något annat tillstånd som ska bemötas på annat sätt än genom könsbekräftande behandling (se, bl a, SvD 16/3-19).

Sverige avskaffade tvångssterilisering av transpersoner så sent som 2013. I bland annat den statliga offentliga utredningen "Transpersoner i Sverige. Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor" (SOU 2017:92) framkommer oroväckande brister på flera områden. Transpersoner mår sämre än den övriga befolkningen och har ett sämre stöd från sin omgivning. Enligt rapporten kan den sämre hälsan härledas till osynliggörande och diskriminering. Unga transpersoner befinner sig i en särskilt utsatt situation och majoriteten av Sveriges unga transpersoner har haft självmordstankar.

Unga transpersoner befinner sig i en särskilt utsatt situation och majoriteten av Sveriges unga transpersoner har haft självmordstankar.

Utredningen föreslår en rad omfattande åtgärder för att komma till rätta med diskrimineringen av transpersoner i Sverige. Amnesty välkomnar förslagen och ser att de är nödvändiga för att transpersoner i Sverige får sina mänskliga rättigheter säkerställda. Av utredningen framkommer bland annat att det behövs en handlingsplan för att säkra hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter. Kunskap om hbtqi-personers levnadsvillkor bör ingå i en rad utbildningar, bland annat läkare, lärare, jurister, logopeder, psykologer och socionomer. Polis behöver bättre kunskap om transperspektiv, gällande hatbrott, hedersrelaterade brott och våld i nära relationer. Situationen för barn och unga transpersoner i skola behöver utredas. Behovet av stödmaterial till familjer med transbarn behöver kartläggas och tillgodoses.

Uppdrag granskning lyfter viktiga frågor om rätten att vara den en är och att inte tvingas in i en viss könsroll, vare sig denna är i enlighet med det juridiska könet eller ett annat kön. Men detta binära tänkande är ett problem som finns i hela vårt samhälle, vilket karaktäriseras av en stark förväntan på individer att identifiera sig med och anpassa sig efter sina tilldelade könsidentiteter. Utredningar visar att ickebinära transpersoner är de som mår sämst och som också har sämst erfarenheter av transvården. Dessa problem är allvarliga och måste bemötas genom att vården, skolan och samhället i övrigt kritiskt arbetar bort trånga normer kring manligt och kvinnligt och den stränga uppdelningen i han eller hon. Men lösningen på problemet är inte att frånta unga transpersoner rätten till utredning och vård - tvärtom måste vården och bemötandet av unga utvecklas och förbättras.

Könsidentitetsutredningarna och den könsbekräftande vården i Sverige kan och bör förbättras på många sätt. Vi behöver bättre vård, inte sämre tillgång till vård.

Det är alltid en tragedi när personer far illa i vården. Dessa personer har rätt att bli hörda och bemötta med hänsyn och respekt. Vårdgivare bör göra allt de kan för att undvika misstag och ta sitt ansvar för de fel som begåtts. Amnesty, liksom RFSL, välkomnar mer forskning både kring det ökande antalet unga som söker könsbekräftande vård och de fall då personer detransitionerat efter att sådan vård satts in. Men lösningen är inte och kan inte vara att begränsa möjligheten till vård för en hel grupp människor. Forskning visar att den stora majoriteten könsbekräftande vårdinsatser minskar lidande och suicidtendenser, inte minst hos unga transpersoner. Det är inte rimligt att ställa en grupps lidande mot en annans. Könsidentitetsutredningarna och den könsbekräftande vården i Sverige kan och bör förbättras på många sätt. Vi behöver bättre vård, inte sämre tillgång till vård. Att vägra vård för dem som behöver den mest hjälper inte någon, och i det här fallet vore det ett brott mot barn och ungas mänskliga rättigheter.

Amnesty International Sverige

Queer Amnesty Stockholm