– Vad vore Afrika utan dessa starka kvinnor, utbrister Babben Larsson när hon besöker gården tillsammans med Anders Lundin.
Vi-skogens nya ambassadörer är på resa i regionen för att möta några av de människor som stöds av Vi-skogen. De ska ta med sig sina erfarenheter hem till Sverige för att få fler engagerade i Vi-skogens arbete.
Historien gör ont. Men Mary väljer ändå att berätta den för Babben och Anders. Det är förmiddag och solen bränner hårt över Bungomas fält i västra Kenya. Mary berättar hur hennes man plötsligt dog och lämnade henne med fem barn att försörja. Att släktingarna då ville ta marken ifrån henne och hur hon stod ensam kvar – utan hem, utan pengar till skolavgifter och utan nog med mat till familjen. Mary kände att allt var förlorat.
– Jag vaknade på morgonen och det första jag var tvungen att göra var att få tag i pengar och mat för dagen. Mina barn fick jag lämna ensamma hemma. Min yngsta dotter Leah var bara sex år då. Ibland kunde jag gå runt från gård till gård utan att hitta jobb. Ibland kom jag tillbaka med mat, ibland utan. Ibland lade sig barnen hungriga. Det gjorde ont i mig som mamma, säger Mary.
Så småningom fick Mary kontakt med en grupp änkor i byn som brukade träffas och stötta varandra. Och när Vi-skogens personal började utbilda gruppen, såg hon en möjlig väg ut.
- Jag fick kunskap om hur jag skulle odla bättre och trädfrön att plantera. Och så lärde jag mig att se min gård som ett företag. Nu har jag en plantskola och försäljningen av träd ger mig en extra inkomst. Jag gick från tio till 95 bananträd, började sälja bananer och fick pengar till skolavgifter. Idag ger träden på gården mig näring till jorden när löven faller, foder till djuren och skugga till bananerna. Och så har de gett mig timmer till ett eget hus.
Efter att ha sett Marys gård och lyssnat på hennes historia, snitslar sig Babben och Anders försiktigt ut mellan grödorna.
– Vi vill ju inte trampa ner Marys grödor, det är ju hennes årsinkomst. Det är nästan obegripligt vad mycket bönderna åstadkommit på kort tid med hjälp av träd. Det blir en sådan förändring. Torr mark grönskar, säger Anders Lundin.
– Det är mycket jobb på en gård, men kvinnorna i Marys grupp hjälptes åt, konstaterar Babben. Det är tuffa. De ställer man inte åt sidan. Vad skulle Afrika vara utan dessa starka kvinnor?
Men marken då, som släktingarna ville ta, hur gick det med den?
– Nu är marken min! utbrister Mary. Och nu har jag mat så det räcker. Jag jobbar inte längre hos andra. Det jag gjort på min gård lär jag nu också andra bönder häromkring.
På Vi-skogens blogg kan du läsa en intervju med Marys dotter Leah.
Linda Andersson
