När våldsamma strider bröt ut och skott avfyrades utanför Läkare Utan Gränsers vårdcentral i Pibor, Sydsudan, var läkaren Marisel Mendez i full färd med att behandla en två-årig pojke. De befann sig på barnavdelningen, ett rum av betong med sex sjukhussängar och bilder från tecknade serier på väggarna, för att göra det mer välkomnande för barnen.

Den lilla pojken var beroende av syremaskinen och dropp som Marisel bevakade för att hålla honom vid liv. Pojken hade allvarlig malaria, var extremt svag och kämpade med att andas. Medan Marisel tog hand om pojken, hörde hon de första pistolskotten en bit bort, men fortsatte att fokusera på sin patient.

Under tiden som ljudet av skott kom allt närmre såg Marisel genom fönstret att personal och patienter började springa mot skyddsrummet. Trots det stannade Marisel, sittandes gömd på golvet bredvid barnets mamma medan hon tog hand om det sjuka barnet.

Hon stannade så länge det var möjligt, men tillslut blev det tydligt att det var för farligt att vara kvar. Marisel sprang också till skyddsrummet och hann dit precis innan de hörde de första ljuden av kulor som ven genom luften.

Striderna närmade sig och grund av risken att hamna i skottlinjen tog sig teamet till FN-styrkan (UNMISS) bas på andra sidan staden. Några av patienterna lyckades ta sig till grinden utanför kliniken och hann hoppa in i fordonen som tog teamet därifrån. Men den två-åriga pojken som Marisel hade vårdat var inte en av dem.

Den starkaste känslan hos Marisel när hon tänker tillbaka på de hemska händelserna den dagen är den smärtande vetskapen om att teamet inte hade något annat val än att lämna patienter mitt i kaoset. ”För mig var det verkligen den svåraste stunden”.

Allt som inte stals från vårdcentralen har förstörts, även mediciner och medicinsk utrustning. Foto: Jacob Kuehn

Skottskada i magen

Våldsamheterna fortsatte i Pibor i tre dagar, från den 23:e till den 25:e februari. Men så fort Läkare Utan Gränsers team kom fram till FN-basen började de hjälpa till med vården av skadade patienter. En av dem var en sexårig pojke som blivit skjuten i magen. Sjukvårdspersonalen gjorde allt de kunde för att rädda honom, men pojken var för allvarligt skadad och han dog dagen efter.

Alla de andra 35 patienterna som skadats i våldsamheterna överlevde. Men medan Marisel och de andra sjuksköterskorna, barnmorskorna och logistikerna kämpade med att ge livräddande vård, blev vår vårdcentral plundrad. Vårdcentralen, där vi bistått människor med sjukvård i över 10 år, lämnades fullständigt oanvändbar.

Just nu utgör kvinnor och barn den största delen av de tvåtusen människor som sökt skydd i FN-lägret.

Fläktar slets ner från taket i patienternas rum, elektronisk utrustning och bränsle och all den mat som används för att behandla undernärda barn stals. Allt av värde som inte satt fast i golvet stals, till och med sjukhussängen där den två-åriga pojken behandlades innan våldet bröt ut.

När striderna avtog återvände vårt team till kaos och förstörelse. Skotthylsor hittades i hela byggnaden. Livräddande mediciner och viktiga journaler hade slängts överallt, skåp och hyllor hade välts och tömts utan någon respekt för sjukvård.

Läkare Utan Gränsers sjukvårdspersonal i FN-basens läger fortsatte arbeta. De hörde rykten om att kliniken blivit plundrad, men de var inte medvetna om skadornas verkliga omfattning. I vilket fall var deras första prioritet patienterna framför dem som var i behov av vård. Under dagarna strax efter striderna fick flera kvinnor tidiga värkar. En läkare och en barnmorska tog hand om dem för att förhindra för tidig födsel, vilket kan leda till komplikationer eller ännu värre att barnet dör.

Just nu utgör kvinnor och barn den största delen av de tvåtusen människor som sökt skydd i FN-lägret. Här finns bara en toalett på 350 personer, mindre än 1,5 liter vatten per person om dagen och ingen distribution av mat. Men människor stannar här för att de är rädda, och vissa på grund av att de inte vet om de har något kvar hemma.

”Allt jag lyckades ta med mig var en vattendunk”, berättar Mary som sitter i väntrummet till en klinik som Läkare Utan Gränser hastigt satt upp för att kunna ge grundläggande vård. Hon håller sin sjuka två-åriga son David i sina armar medan hon förklarar att hennes hus bränts ner. När hon kom till lägret var hon tvungen att tigga för att kunna bygga ett skydd till sin familj på sex personer. När deras hus är förstört och deras saker stulna, är framtiden för hennes familj oklar.

”Vi har ingenting att bygga ett nytt hus med”, berättar hon.

Bredvid Mary finns en kvinna som heter Yaho, som delar ett liknande öde. Hon har tagit med sig sin två-åriga dotter Juang som behöver behandlas mot diarré, som hon fick när hon desperat drack vatten ur floden. Yahos hus finns fortfarande kvar, men alla familjen tillhörigheter har blivit stulna. Till och med deras kläder och sista säck sorghum* – den enda maten de hade.

Orsaken till rädslan syns i hela staden. Pibor är nu tungt militariserat och det är vapen överallt. Rader av byggnader är brända till marken.

Pibor är en stad med omkring 40 000 invånare men när striderna utbröt flydde tusentals, inte bara till FN-basen men också ut i bushen. För två dagar sedan kom ett barn till Läkare Utan Gränsers klinik i det FN-beskyddade området med ett ormbett på vristen. Såret var nekrotiskt och vår läkare Henryk Bonte hjälpte till med att ta bort den infekterade vävnaden för att hindra spridning av infektionen.

Pojken hade gömt sig i bushen i flera dagar efter att ormen bitit honom, eftersom han var för rädd för att ta sig tillbaka till staden för hjälp. Två andra barn kom hit efter att ha gömt sig i bushen: de hade lidit av allvarliga krampanfall i dagar innan deras familjer kände sig säkra nog för att ta dem in till staden för vård. ”Människor i bushen är mycket rädda”, berättar Bonte.

Militär och brända hus

Orsaken till rädslan syns i hela staden. Pibor är nu tungt militariserat och det är vapen överallt. Rader av byggnader är brända till marken. Ett fåtal obrända föremål sticker ut i bland det svartbrända. Pibor brukade vara den största marknadsplatsen på hundratals kilometers omkrets och många människor förlitade sig på handel för att överleva.

Nu är nästan varje affär i vad som brukade vara regionens handelscentrum förstörd eller bränd till marken. Bakom en plundrad affär ligger ett förkolnat skelett från en människa som dödats i striderna, bland delar från brända och förfallna byggnader.

De medicinska och humanitära behoven här är enorma. Tillbaka i FN-lägret tar Marisel hand om ett annat barn, en ett-årig flicka med allvarlig malaria och undernäring som följd. Marisel skriver ut malariabehandling, antibiotika för att hindra infektion och 14 paket Plumpy’Nut – en jordnötsbaserad kräm som hjälper barn att gå upp i vikt.

Barnets mamma lyssnar uppmärksamt när Marisel förklarar hur hon ska mata barnet med små duttar av krämen, bara lite i taget på fingret för att hindra barnet från att kräkas.

Teamet i Pibor behandlar 140 patienter i Pibor varje dag och de arbetar intensivt för att starta upp akutvård i den plundrade kliniken. Teamets fokus är på akut, livräddande vård. Med trots svårigheterna finns det fortfarande stunder att fira.

För Marisel kommer de stunderna speciellt när hon återförenas med patienter som hon tog hand om på vårdcentralen när våldsamheterna bröt ut. Flera har redan sökt vård på kliniken i FN-lägret. Speciellt med mödrarna finns det en känsla av glädje.

”De ger mig en stor kram när de kommer hit. Jag tror att för dem gör det en skillnad att veta att vi stannade och att vi fortfarande finns här för deras barn.” berättar hon. ”För mig är det en sådan lättnad. Jag har oroat mig för dem och det gör mig så lycklig att veta att de är i säkerhet och att de lever.”

Men Marisel tänker fortfarande på den två-åriga pojken som hon stannade med när striderna började. ”Jag hoppas att han också kommer tillbaka”, säger hon.