Deadly journeys: The refugee and trafficking crisis in Southeast Asia baseras på intervjuer med över hundra rohingyaflyktingar - framförallt offer för människohandel, och många av dem barn - som har nått Indonesien efter att ha flytt från Burma eller Bangladesh över Andamansjön.
Då monsunperioden nu är över och den nya "segelsäsongen" redan är på väg är kan tusentals fler komma att stiga ombord på båtarna. Amnesty uppmanar regionala myndigheter att skyndsamt utöka sin krisberedskap.
- De dagliga fysiska övergreppen som rohingyaflyktingar som har suttit fast på båtar i Bengaliska viken och Andamansjön har utsatts för är nästan för hemska för att sätta ord på. De flydde från Burma, men bytte bara ut den ena mardrömmen mot en annan. Inte ens barn blev skonade från övergreppen, säger Anna Shea, flyktingutredare på Amnesty.
- Den chockerande sanningen är att de personer vi pratade med är de som har haft "tur" nog att ta sig till kusten - ett oräkneligt antal andra gick under till havs eller såldes till tvångsarbete av människohandlare. Regeringarna måste göra mer för att förhindra att den här mänskliga tragedin upprepar sig.
De hemska händelser som bröt ut i maj 2015 - då de thailändska myndigheterna slog ned hårt mot människosmugglarna, som i sin tur övergav människor ute på havet - lämnade tusentals människor vind för våg och i desperat behov av mat, vatten och mediciner under flera veckor.
FN uppskattar att minst 370 personer miste livet mellan januari och juni 2015, men Amnesty anser att det verkliga antalet är mycket högre. Ögonvittnen som Amnesty talade med såg dussintals stora båtar fyllda med flyktingar och migranter, men bara fem av båtarna anlände till Malaysia och Indonesien enligt FN-källor. Hundratals, om inte tusentals, personer saknas och kan ha omkommit under resorna eller sålts till tvångsarbete.
Dödsfall och misshandel
Många rohingya säger att de har sett medlemmar ur besättningen döda människor då deras familjer inte har lyckats betala lösensummorna. Vissa personer blev skjutna av människosmugglarna på båten, medan andra slängdes överbord och lämnades att drunkna. Andra dog av mat- eller vattenbrist eller på grund av sjukdom.
Flyktingar beskrev hur de hölls på mycket stora båtar under flera månader där de blev svårt misshandlade samtidigt som människosmugglarna kontaktade deras familjemedlemmar och krävde dem på lösensummor. En 15-årig flicka berättade att besättningen ringde upp hennes pappa i Bangladesh och tvingade honom att lyssna till hennes skrik medan de slog henne, för att sedan kräva en lösensumma på omkring 1 700 dollar.
I princip varje man, kvinna och barn som tillhör gruppen rohingya säger att de antingen själva har blivit misshandlade eller att de har sett andra utsättas för allvarlig misshandel. Människor har blivit slagna med metall- eller plastbatonger, ibland under flera timmar, av så enkla anledningar som att de har bett om mat eller frågat om de fått gå på toaletten. Många har fått långvariga fysiska eller psykiska ärr av våldet.
Misshandeln utfördes ofta på ett rutinmässigt sätt. En 15-årig rohingyapojke berättar: "På morgonen slog de dig tre gånger. På eftermiddagen slog de dig tre gånger. Och på natten slog de dig nio gånger".
Förföljda i hemlandet
Rohingyafolkets desperation härstammar från decennier av förtryck och diskriminering i Burma, där de nekas medborgarskap. Återkommande vågor av våldsattacker mot rohingya, där den senaste bröt ut 2012, har tvingat tiotusentals in i överfyllda läger där de lever under fruktansvärda förhållanden.
Vissa säger att de har blivit kidnappade av människohandlare i Burma eller Bangladesh, medan andra har utlovats en säker resa till Malaysia för en symbolisk summa - en taktik som ofta används av människohandlare som vill tvinga människor till tvångsarbete.
- Rohingyafolket är så desperata att de kommer att fortsätta riskera sina liv till havs tills grundorsaken till krisen har blivit löst. Burmas regering måste omedelbart sätta stopp för sin förföljelse av rohingya, säger Anna Shea.
Fruktansvärda förhållanden
Rohingya har utsatts för inhumana och förnedrande förhållanden under sina resor. Båtarna var överfulla och människorna tvingades sitta i extremt sammanpressade positioner, ibland i månader i sträck. En man som hjälpte människor i land vid kusten utanför Aceh i Indonesien sa att stanken från båtarna var så hemsk att räddningspersonalen inte kunde gå ombord.
Mat och vatten saknades och matportionerna bestod oftast av en liten kopp ris om dagen. Många av de rohingyas som nådde Indonesien var utmärglade, hade svårigheter med att gå efter så lång tid i sammanpressade positioner och led av vätskebrist, undernäring, luftrörskatarr och influensa.
Situationen i Indonesien
I maj 2015 tryckte Indonesien, Thailand och Malaysia inledningsvis tillbaka de överfulla båtarna från sina kuster och förhindrade tusentals desperata flyktingar från att gå iland. Det ledde till internationell kritik som till slut ledde till att Indonesien och Malaysia gick med på att ta emot ett antal asylsökande, på villkoret att ett annat land skulle ta emot dem i senast i maj 2016.
Indonesien är värda ett erkännande för att ha lagt resurser på att ge husrum till hundratals utsatta personer i Acehprovinsen, och för att de tillsammans med lokala och internationella organisationer arbetar för att tillgodose deras basbehov. Men det finns många allvarliga obesvarade frågor om den långsiktiga lösningen, då regeringen inte har klargjort om flyktingar kan stanna längre än till maj 2016.
Rekommendationer
- Utan ett samarbete mellan regeringarna för att bekämpa människohandeln kommer allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna att begås igen mot några av Sydostasiens mest utsatta och desperata människor, säger Anna Shea.
- Regeringarna måste försäkra sig om att åtgärderna mot människosmugglarna inte utgör en risk för människors liv eller mänskliga rättigheter, vilket är vad som hände i maj 2015. De måste också agera snabbt för att implementera maritima sök- och räddningsoperationer.
Amnesty uppmanar staterna i Sydostasien till att agera nu istället för att invänta en ny människorättskris till havs.
