Vi var på väg till en vän en dag och hörde hur en man ropade ”hej” från sin bil. Vi promenerade vidare då vi antog att han pratade med någon annan. Efter en stund hör vi ropen blir högre och mannen har då klivit ur sin bil. Vi förstår att han pratar med oss, men väljer att ignorera hans skrik. När han till slut tröttnade på att inte få någon respons skriker han till slut ”ni är i mitt land och ni kan inte hälsa!”
Sydafrika har under de senaste tio åren präglats av våld och övergrepp riktade mot främst afrikanska migranter. De mest utsatta för våldsamma attacker har varit afrikanska butiksägare i townships runt om i Sydafrika. Tidigare har våldet förklarats som enstaka händelser utförda av kriminella. Men på senare tid har man dock inte kunnat förneka att attackerna ofta är xenofobiska då de vanligtvis är riktade mot migranter från andra afrikanska länder. Skillnaden mellan rasism och xenofobi är att rasism ofta definieras som ideologisk och att man menar att det finns en hierarki mellan olika folkgrupper. Medan xenofobi i korthet innebär fientlighet eller rädsla gentemot främmande grupper.
Xenofobiska attacker i Sydafrika
Anledningen till varför vi har valt att belysa problematiken kring asyl och xenofobi i Sydafrika är främst för att vår svenska identitet alltid blev ifrågasatt i Sydafrika. Varför skrek han till just oss att vi var i hans land? Jo, för att vi båda är svenskfödda, men med föräldrar från Eritrea och det finns en stor östafrikansk befolkning i Sydafrika (främst somalier, etiopier och eritreaner) som har varit föremål för xenofobiska attacker. Asylsökande i Sydafrika har laglig rätt att driva företag och många östafrikaner startar små verksamheter när de kommer dit för att försörja sig själva. Eftersom arbetslösheten är utbredd bland sydafrikaner blir migranter som äger små butiker enkla måltavlor. Många asylsökande upplever även att polisen inte gör tillräckligt för att skydda dem mot övergreppen och att de blir dåligt bemötta och diskriminerade av myndighetspersoner.
I Sverige identifierar vi oss som svarta och vi blir också “placerade” i kategorin svarta här. Men i Sydafrika fick vi lära oss att vi ofta inte passar in i den kategorin.
”Jag känner inte mig hemma här ” sa en kvinna till oss. Hon kommer ursprungligen från Somalia och har bott i Sydafrika i 21 år. Det lät inte främmande när hon sa det. Det var något som vi hört invandrare här hemma säga många gånger. Många i dagens Sverige känner verklig oro över sin bakgrund och var de ”hör hemma.” I Sydafrika stack vi ut och folk lade märke till oss på grund av vårt utseende. De frågade ofta med stor nyfikenhet var vi kom ifrån. Oftast var de inte intresserade av vår svenska identitet eftersom vi såg “annorlunda” ut. Frågan om vår bakgrund har också följts av kommentarer om våra “exotiska” drag och folk ville placera oss i en av de flera rasgrupperna som finns i Sydafrika. För oss var det ingenting vi funderat mycket över. Men till slut var vi alltid medvetna att vi skulle dra till oss uppmärksamhet när vi gick ut. Vi blev ständigt påminda om att vi är ”annorlunda,” trots att vi är var i Afrika och trodde att vi skulle ”passa in” mer än vad vi gör här hemma.
Sverige
I Sverige identifierar vi oss som svarta och vi blir också “placerade” i kategorin svarta här. Men i Sydafrika fick vi lära oss att vi ofta inte passar in i den kategorin. Vår nya identitet i Sydafrika tvingade oss att ständigt tänka på hur vi uppfattas av andra, vår identitet, men även konceptet ras. Det har blivit mer tydligt för oss hur ras verkligen bara är en social konstruktion. Rasindelningen i Sydafrika började officiellt 1950, enligt ”Population Registration Act” som fastställde att människor skulle delas in enligt deras rastillhörighet. Sydafrikaner delades därför in i följande rasgrupper; vit, färgad, svart eller asiat. Vilka rättigheter man hade som medborgare bestämdes också utifrån vilken rasgrupp man tillhörde. Men det visade sig att det inte alltid vara en lätt uppgift att dela in människor enligt en rasgrupp. Det var därför vanligt att familjer splittrades och att par separerades och inte längre fick bo i samma hushåll då de inte tillhörde samma ras.
Eftersom arbetslösheten är utbredd bland sydafrikaner blir migranter som äger små butiker enkla måltavlor. Många asylsökande upplever även att polisen inte gör tillräckligt för att skydda dem mot övergreppen
Känslan av att inte tillhöra eller känna sig främmande i ett land är inte konstigt för oss. Vi är födda och uppvuxna i Sverige men har många gånger känt, eller så har andra medvetet fått oss att känna oss annorlunda och främmande. Det är vanligt att folk behandlar en annorlunda när man är turist i vissa länder eftersom man förknippas med pengar och hamnar i en högre samhällsklass. Men vi har aldrig tidigare upplevt att vi känt oss otrygga på grund av vårt utseende när vi besökt andra länder. I vårt fall var det inte vårt utseende som indikerade att vi var svenskar. Därför var folk alltid intresserade och ville fråga om vårt ursprung eller vilken rasgrupp vi tillhörde. Alla ville så gärna sätta oss i ett fack. Vi insåg också ganska tidigt att eritreaner och etiopier Sydafrika ofta väljer att umgås med sina egna landsmän. Dels för att de trivs med varandra men också för att de anser att det är svårt att komma in i samhället. Det fick oss också att fundera på vilken kategori vi tillhörde i Sydafrika. Tillhörde vi den etiopiska och eritreanska kategorin för att vi ser ut som dem? Eller skulle vi se oss själva som svenskar?
I nästkommande inlägg kommer vi att dela afrikanska migranter i Sydafrikas syn på deras situation som invandrare och även diskutera xenofobi och vad några av våra Sydafrikas uppskattningsvis 2,2 miljoner migranter och uppemot en miljon papperslösa tänker kring det.
Text: Sofie Bariamikael och Aysha Badume, Afrikagrupperna
