Med anledning av den internationella fredsdagen förra veckan presenterar vi, tillsammans med företrädare för Svenska Freds och Kristna Fredsrörelsen, gemensamma krav på svensk fredspolitik.
Vår profil som fredsnation har falnat och det politiska fokuset har under det senaste decenniet präglats mer av militära insatser, så som i Afghanistan och Libyen, än av medling, konfliktförebyggande och nedrustning. Den förra regeringen har tydligt prioriterat att agera genom EU. Detta må i vissa frågor ha stärkt möjligheterna till påverkan, men regeringen förefaller ha prioriterat ner den egna rösten på bekostnad av vårt utrymme att vara en självständig, tydlig och konstruktiv röst för internationella fredsansträngningar och försoningsarbete. En stark svensk fredspolitik bör nu byggas utifrån följande prioriteringar.
1. Förnyad bred satsning på medling och diplomati
Insatser av Gunnar Jarring, Olof Palme, Jan Eliasson och Carl Bildt gav tidigare Sverige ett rykte som medlingsland. Idag satsas för lite resurser på förhandling och medling i krig och konflikter. Enbart någon enstaka diplomat på UD arbetar direkt med medling, medan vårt grannland Norge har en hel avdelning avsatt för medlingsinsatser. Sverige borde upprätta en ‘rapid reaction force’, en grupp av diplomater och medlare som snabbt kan anta medlingsuppdrag vid eskalerande konflikter och vid fredsförhandlingar.
2. Tydligt fokus på global nedrustning
Alva Myrdal, Maj-Britt Theorin, Hans Blix och Rolf Ekéus är några kända svenska nedrustningsnamn som påverkat politiken internationellt. Men idag spelar Sverige en mycket marginell roll i det globala nedrustningsarbetet. Sverige kan och bör axla en större roll i nedrustningsförhandlingar och genom utvecklingssamarbete ge starkare stöd till nedrustningsinsatser i konfliktländer.
3. Kvinnors makt i fred- och säkerhetspolitik
FN:s arbete för att stoppa sexualiserat våld i konflikter blev känt för många när Margot Wallström utnämndes till FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågan. Sverige är en stark aktör för kvinnors rätt till sin kropp oavsett var i världen de lever, inom det område som brukar kallas sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men nära kopplat till detta är kvinnors rätt till makt i de tyngsta säkerhetspolitiska frågorna, och då särskilt kvinnoorganisationer från det civila samhället i konfliktländer. Sveriges nästa utrikesminister bör därför göra stöd till detta arbete till en huvudfråga som en förutsättning för hållbar fred och säkerhet.
4. Kraftig begränsning av svensk vapenexport
Sverige är ett av de länder som exporterar mest vapen per capita i världen. Vi kan inte vara en stark röst för fred och nedrustning samtidigt som den ökande vapenexporten innebär att krigsmateriel från Sverige allt oftare säljs till länder i krig, till länder som grovt bryter mot mänskliga rättigheter, och till diktaturer som förtrycker sin egen befolkning.
5. Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd
De länder där fattigdomsbekämpningen går långsammast är länder som har genomlevt väpnad konflikt. 90 procent av de länder som drabbats av väpnade inbördeskonflikter på senare tid, har tidigare genomgått väpnad konflikt under de senaste 30 åren. Sverige har möjligheten att utveckla arbetssätt för konfliktförebyggande arbete som bryter sådana konfliktcykler. Detta är avgörande för att biståndets fattigdomsbekämpning ska bli framgångsrikt.
Vi lever i en global värld som Sverige både påverkar och påverkas av. Till skillnad mot vad många röster i samhället nu vill påskina hör vi ihop med människor över alla nationsgränser. Det förpliktigar oss att agera kraftfullt och ansvarsfullt för fred och mänskliga rättigheter överallt. För detta krävs en förnyad svensk fredspolitik.
Christoffer Burnett-Cargill, generalsekreterare, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Josefine Karlsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Sofia Walan, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
