Tre månader återstår till valet av nya medlemmar i FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Debatten om Sveriges kandidatur har lyst med sin frånvaro bortsett från några kritiska röster. Ett skäl är att svenska regeringar länge var påtagligt tysta om säkerhetsrådskandidaturen trots att ansökan lämnades in redan 2004. Vi hade gärna sett tidigare och tydligare kommunikation om varför Sverige kandiderar och vad regeringen vill göra med rådsplatsen.

Från vårt perspektiv är saken klar. Sverige ska som stor bidragsgivare till FN – 240 miljoner kronor i årlig medlemsavgift, 500 miljoner till de fredsfrämjande insatserna och 3,4 miljarder till den humanitära verksamheten – ta plats också i FN:s högsta beslutande församling. Det är ett sätt att få utväxling av ett omfattande stöd och samtidigt ta ansvar för världsorganisationen och ett råd som får allt fler uppgifter på sitt bord. Också det akuta världsläget med terrorhot och ett allt mer aggressivt Ryssland talar för att fler länder bör engagera sig på högsta nivå.

Island och Finland har på senare år misslyckats med att ta sig till säkerhetsrådet men de nordiska har trots det rad styrkor, vilket också understryks av International Peace Institute som utvärderade Finlands kandidatur. Några exempel är stöd till FN:s humanitära arbete, miljö, jämställdhet och strävan efter en mer öppen och transparent världsorganisation. Att fokusera på ett mindre antal profilfrågor inom ramen för en samlad FN-strategi hade kunnat stärka den svenska kampanjen.

Runt om i landet finns enskilda, organisationer och företag som vill att Sverige ska stärka sin roll i det internationella samarbetet. Kandidaturen hade varit ett utmärkt tillfälle att bygga allianser, söka bred förankring och uppmuntra en diskussion om Sveriges FN-medlemskap. Den nuvarande feministiska regeringen startade i stället med att utse en kvartett män till kampanjambassadörer med otydligt uppdrag.

Med kandidaturen är det upp till bevis för den rättighetsbaserade utrikespolitik, inklusive försvaret för flickors och kvinnors rättigheter, som regeringen säger sig vilja föra. I relationen med Saudiarabien och Arabförbundet har Margot Wallström visat nödvändig tydlighet medan beslutet att mot riksdagens uttalade vilja inte erkänna Västsahara är en besvikelse.

FN måste reformeras på både utvecklings- och säkerhetsområdet. Sverige måste fortsätta att försvara kärnstödet till FN:s verksamheter och verka för att FN-biståndet används effektivt. Effektivt bistånd förutsätter i sin tur säkerhet på marken. Sverige skulle genom att i högre grad erbjuda truppbidrag till FN-ledda fredsinsatser föregå med gott exempel, stärka sin position som rådskandidat och samtidigt säkra att svenska biståndspengar gör nytta.

Agenda 2030 är ett historiskt avtal. De nya globala målen kommer att påverka medlemsländerna under de kommande femton åren. Åtagandena gäller allt från stopp för barnäktenskap till näringslivets deltagande i arbetet för ekonomiskt, social och miljömässigt hållbar utveckling. Sverige kan som rådsmedlem övervaka bland annat att konflikt- och postkonfliktländer inte hamnar ytterligare efter.

FN-chefen Ban Ki-moon besöker Sverige i dag och talar om hot och värderingar i ett föränderligt globalt landskap. Just nu skakas både FN och EU, Sveriges viktigaste utrikespolitiska arenor, av externa utmaningar och inre splittring. Rysslands agerande i Syrien och Ukraina hotar folkrätten och det internationella samarbetet samtidigt som landet tillsammans med Kina tar allt större plats i FN.

Hotet från den internationella terrorismen, som senast drabbade Bryssel med fruktansvärda konsekvenser, kräver gemensamma åtgärder och ett tydligt ledarskap. Detsamma gäller den globala flyktingkrisen där Sverige hör till de få som tagit ansvar. Noterbart är också att USA under Obama trots inledande löften inte har engagerat sig i världsorganisationen så som många hade förväntat sig.

I rådsvalet ställs Sverige mot Nederländerna och Italien som tidigare har visat att de vill vara ansvarstagande FN-medlemmar. Om regeringen Löfven vill höra till denna krets under 2017 och 2018 krävs, med tre månader kvar till omröstningen i generalförsamlingen, en avslutande kraftsamling. Efter en kampanj som har saknat tydlig profil och tillräcklig förankring måste alla resurser och kanaler användas för att förmedla budskapet till omvärlden att Sverige vill vara med och leda genom att ta plats i världens viktigaste församling – FN:s säkerhetsråd.

Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet

Linda Nordin, generalsekreterare i Svenska FN-förbundet