I Liberia tvingade tusentals kvinnor fram ett fredsavtal genom massprotester 2003. Landet fick en kvinnlig president 2005 och tog som första land i Afrika en nationell handlingsplan för att implementera resolution 1325. Men vid fredsförhandlingarna fick de inte delta.

Mellan 1992- 2011 var 96 procent av de som undertecknade fredsavtal män. 97 procent av medlarna var män, 96 procent av vittnena var män och 91 procent av förhandlarna.

Makten över konflikterna, vapen och fredsförhandlingar fortsätter att förbli männens arena. Här får de status, uppmärksammas i internationella medier, och verkar kunna ta sig mer makt ju fler de dödat och ju mer lidande de orsakat.

Genom resolution 1325 gör FN:s medlemsstater sig skyldiga till att öka kvinnors deltagande i fredsprocesser. Männen har inte tolkningsföreträde, särskilt inte de som just krigat och begått övergrepp.

Med resolution 1325 föddes FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet, som därefter har fyllts på med flera resolutioner sedan 2000. Agendan har varit ett viktigt verktyg för kvinnor runt om i världen för att kräva makt och inflytande i arbetet för fred. Men väldigt mycket arbete återstår. IKFF, som var en av de drivande krafterna bakom att säkerhetsrådet antog resolutionen, har länge påpekat att agendan inte får kidnappas för militära syften.

Syftet med resolution 1325 kan inte vara att göra krig säkrare för kvinnor. Syftet är att förebygga väpnade konflikter och lösa konflikter med fredliga medel, och här är kvinnors ökade makt helt centralt. IKFF har också kritiserat att agendan under flera år riktat fokus mot kvinnor som offer, inte minst genom att flera resolutioner handlar om konfliktrelaterat sexualiserat våld utan att betydelsen av kvinnors ökade makt lyfts fram. Våldet mot kvinnor måste stoppas men det får inte – och det kan inte – ske på bekostnad av att kvinnor erkänns och respekteras som aktörer. Det bästa sättet att skydda kvinnor från konfliktrelaterat våld är att förebygga väpnade konflikter, minska vapenspridning, arbeta mot patriarkala strukturer och våldsamma maskulinitetsnormer, och öka kvinnors makt.

IKFF har alltid fokuserat på det konfliktförebyggande arbetet. För att förebygga att våld bryter ut måste kvinnoorganisationer i det civila samhället stärkas och alltid bli lyssnade till. Det är dessa aktivister som lever i verkligheten, det är dem som har den lokala kännedomen och förankringen. Därför räcker det inte att prata om kvinnors deltagande – vi måste prata om deltagande från kvinnor i civilsamhället. Inga politiska processer ska få ske utan deras deltagande.

IKFF:s rapport till Utrikesdepartementet

Utrikesminister Margot Wallström har lyft kvinnor, fred och säkerhet som ett prioriterat område för Sveriges feministiska utrikespolitik. Hon har tagit över den process som den förra regeringen påbörjade med att uppdatera Sveriges handlingsplan för arbetet med agendan som startade med resolution 1325.

Som expertorganisation på området har IKFF i samarbete med Utrikesdepartementet lett en konsultationsprocess där vi arrangerat fem konsultationer inför Sveriges nya handlingsplan. IKFF har utifrån konsultationerna tagit fram en rapport med rekommendationer.

Vid konsultationerna deltog riksdagsledamöter, fredsorganisationer i konflikt och post-konfliktländer, representanter från regeringskansliet, berörda myndigheter, forskare och det svenska civilsamhället.

Rapporten har sammanställt rekommendationer från alla deltagare i konsultationerna, vilket innebär att alla rekommendationer inte återspeglar IKFF:s ståndpunkt. Läs rapporten här.

Genom en annan process har det även arrangerats konsultationer hos svenska ambassader i fem konflikt- och postkonfliktländer, med representanter för myndigheter, säkerhetssektorn och framförallt lokala kvinnoorganisationer. IKFF i DR Kongo och Colombia deltog i sina respektive länder.

Demokratiska republiken Kongo

I maj hölls en konsultation i Goma, DR Kongo, samtidigt som en större svensk delegation med representanter från de svenska ambassaderna i Kinshasa, Kigali och Addis Ababa var på besök. IKFF DR Kongo träffade den svenska delegationen för att berätta om sitt arbete. En stor del av IKFF:s arbete i regionen går ut på att informera och hålla i utbildningar om FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet. IKFF:s ordförande i Nord-Kivu (den region där Goma ligger), Jeanine Bandu, berättar att de hade ett bra möte med den svenska delegationen där de verkligen fick en chans att dela med sig av sin expertis, sina erfarenheter och de utmaningar de står inför.

Läs UDs rapport om deras besök i DR Kongo här

Colombia

Svenska ambassaden i Bogotá bjöd i maj in 10 kvinnoorganisationer till en konsultation för att diskutera Sveriges arbete med resolution 1325 i Colombia, där det just nu pågår fredsförhandlingar. IKFF Colombias ordförande, Katherine Ronderos, deltog. Katherine berättar att IKFF hade en lång lista med rekommendationer som de framförde till Sverige under mötet. IKFF lyfte bland annat vikten av att ge stöd till kvinnliga överlevare av konflikt och konfliktrelaterat sexuellt våld. De tog även upp bristen på kvinnors deltagande, framförallt på lokal nivå, på grund av bland annat fattigdom och patriarkala strukturer. Katherine lyfte vikten av att Colombia antar en nationell handlingsplan för resolution 1325. Hon berättar att det var ett bra och viktigt möte och hon hoppas att Sverige kommer att ta hänsyn till de punkter som IKFF framförde. Hon nämner också att det är många som drar i kvinnoorganisationer nu och vill ha deras expertis. Men den ekonomiska situationen är ohållbar för många kvinnor som arbetar med detta, det finns inte tillräckligt med resurser för att hinna med. Här kan Sverige bidra.

Kvinnoorganisationer måste få långsiktigt stöd

Ett av de största hindren för kvinnoorganisationer som arbetar för fred och säkerhet, i exempelvis DR Kongo och Colombia, är brist på ekonomiskt stöd. Det mesta arbetet görs av eldsjälar utan någon ersättning, vilket är ohållbart. Vi hoppas att stöd till kvinnorättsaktivister kommer att lyftas fram i den nya svenska handlingsplanen som centralt i arbetet för att implementera resolution 1325 och efterföljande resolutioner på samma tema. Det räcker inte med att poängtera hur viktigt kvinnoorganisationers arbete är för att uppnå fred och säkerhet. Vi måste garantera att kvinnorättaktivister som arbetar med risk för sina liv får tillräckliga resurser för att kunna driva ett säkert, långsiktigt och framgångsrikt arbete. Det är dags att stater och stora internationella aktörer slutar utnyttja den kompetens och de erfarenheter som kvinnor i konflikt- och postkonfliktländer besitter, utan att ge stöd tillbaka.

Rekommendationer

Här är något av det som Sverige kan göra:

• Följ upp och återrapportera om hur det går med implementeringen av agendan för kvinnor, fred och säkerhet.
• Inför krav på att regeringen återkopplar till riksdagen om arbetet för kvinnor fred och säkerhet.
• Analysera konflikter ur ett genusperspektiv.
• Arbeta för att motverka straffrihet för våldtäkter i krig.
• Sätta fokus på konfliktförebyggande arbete, till exempel genom arbete för att motverka vapenspridning och för att bygga upp system som kan fånga upp tidiga varningssignaler och förebygga att konflikt bryter ut.
• Bygg upp Sveriges kapacitet för att arbeta med medling och andra icke-militära verktyg som kan fånga upp och reagera på tidiga varningssignaler.
• Stärk civilsamhället och se kvinnorättsaktivister som den viktiga resurs de är för att förebygga väpnade konflikter och bygga fred. Ekonomiskt stöd är en absolut förutsättning.