– Människokroppen är som ett fordon och varje organ fyller sin funktion for att maskinen ska rulla. Men om ett organ slutar fungera är det som om fordonet inte vill starta och bara står och läcker bensin.

En svag bris drar in genom ytterdörren och tar udden av den obeskrivliga hettan. Dammet yr över grusvägen längs låga, kulörta stenhus. Vi befinner oss hemma hos herr Aurelio i Posoltega, en liten stad i Chinandega-regionen. Vi sitter i varsin gungstol i hallen och dricker kaffe. Utan socker. Småbarnen i huset kikar nyfiket på oss och bjuder på kakor. Väggarna i hallen pryds av ett gäng familjeportratt. På ett av dem syns en skrattande tjej i tjugoårsaldern, på ett annat en kille i samma ålder.

– Som förälder och medmänniska gör man allt som står i ens makt for att hjälpa sitt barn. Läkarkostnaderna uppgick till ettusen dollar. Men ingenting hjälpte.

Tjejen och killen som pryder porträtten var Aurelios barn. Båda är döda nu. Liksom många andra i regionen jobbade de på San Antonios sockerplantage med bevattningen. Och liksom många andra insjuknade båda två i den obotliga njursjukdomen creatinina. Dottern blev 26 år och sonen 28 år.

– Indirekt påverkas vi också av gifterna eftersom vi passerar sockerplantagen. Och marken här i samhället är förgiftad sedan flera år tillbaka. For oss är denna förorening skadlig.

Aurelio berattar att gifterna från sockerplanatagen läckt ut i vattnet. I Posoltega finns två brunnar som förser samhället med dricks- och bevattningsvatten. Båda brunnarna är förorenade av kemikalier från plantagen. Medan vissa samhällen har kompenserats för de skador som förorsakats av gifterna fran San Antonio, väntar man här fortfarande på en kompensation. Detta trots att många människor blivit sjuka eller avlidit i creatinina.

San Antonio ägs av Pellas-gruppen, som i sin tur är en del av familjen Pellas centralamerikanska, ekonomiska maktimperium. Utöver sockerrörsindustrin som bland annat inbegriper produktion av den inhemska romen och stoltheten Flor de Caña äger familjen ett stort bilbolag, Casa Pellas, och flera hotellkomplex i Nicaragua. VD:n för Casa Pellas, Carlos Pellas, uppskattas i dagslaget vara Centralamerikas mest förmögna man.

– Det är som att kämpa mot en mur, beskriver don Aurelio när Pellas och dess makt kommer på tal. Det är David mot Goliat. Aurelio beskriver hur los Pellas kom hit välkladda med sina höga hattar, blickade ut över fälten och såg möjligheterna med all den mark de hade under sina fötter. Deras ankomst går att liknas med Cristobal Colons, den spanska kolonisatorens, menar Aurelio.

Sedan en tid tillbaka förser man fältarbetarna med suero - ett slags vätskeersattning – som ett sätt att förebygga njursjukdomar. Men detta först efter att många unga arbetare dött i creatinina.

– Läkarna påstar att alla människor har omkring en procent creatinina som vilar latent i kroppen. Pellas anvander detta som argument i debatten om varför så många drabbas av sjukdomen. Som att flera års arbete på fältet bland bekämpningsmedel och kontakt med andra kemikalier inte spelar någon roll för insjuknandet, säger Auerelio.

Anna Lindström och Elina Säfsten