Den lilla pojkens blick är allvarlig när han säger: ”Det är bra här. Här behöver vi inte vara rädda för militären. När vi var i skolan kom militären och dödade alla vuxna i vår by.”
Pojken är ett av barnen i flyktinglägret i södra Bangladesh som samlats runt Sara Bergqvist, Erikshjälpens programkoordinator för Sydostasien.
Hon vill egentligen inte fråga vad de varit med om, vet redan tillräckligt. Och vad säger man till någon som fått se sina nära och kära mördas? Men hon behöver veta hur barnen upplever situationen i lägret, för att Erikshjälpen ska kunna göra en insats som är relevant för dem. Hon frågar ”vad leker ni för något?”
Pojken svarar: Vi leker inte.
Hon frågar: Vill ni ha leksaker?
Pojken svarar: Nej, vi vill inte ha leksaker, vi vill gå i skolan. När vi var i skolan kom militären och dödade alla vuxna i vår by.
– Vi har mött människor som har varit med om helt ofattbara saker. En medarbetare i vår partnerorganisation Friendship har pratat med över hundra familjer och alla har en familjemedlem eller känner någon som blivit dödad, sårad eller är försvunnen – alla! säger Sara Bergqvist som just återvänt hem efter sin resa till Bangladesh och flyktinglägren i landets södra delar, dit över en halv miljon människor från folkgruppen rohingya flytt över gränsen, undan fruktansvärd förföljelse i hemlandet Myanmar (Burma). Hälften av flyktingarna är barn under fem år.
Insatserna som Erikshjälpen gör, genom partnerorganisationen Friendship, handlar både om att se till grundläggande fysiska behov men också psykosociala. Att se till att det i lägrena finns tillgång till rent vatten, latriner och möjlighet att tvätta sig, att dela ut näringspaket till kvinnor och barn, liksom matlagningsutrustning. Men också att skapa trygga miljöer för traumabearbetning och samtal och skyddade sociala mötesplatser där kvinnor, män och barn kan mötas och aktiveras separat.
– Det är viktigt för den mentala hälsan. Många bär på så fruktansvärda trauman. Det är lätt att bli förtvivlad. Samtidigt är det fantastiskt att det finns hjälporganisationer på plats som gör vad de kan. Det gäller att begränsa perspektivet och se vad vi kan göra för några människor i dag, för att de ska få någon liten uns av värdighet, säger Sara Bergqvist.
