Den optimism som svepte över landet i april började falna i maj, då granskningen av röstsedlarna visade att tusentals av dem kan ha varit manipulerade. Chockerande rykten gjorde gällande att medlemmar av såväl Oberoende valkommissionen (Independent Election Commission, IEC) som Valklagomålskommissionen (Electoral Complaints Commission, ECC) var inblandade.
Mindre chockerande var rapporterna om att statsanställda över hela landet, inklusive guvernörer, distriktsledare, borgmästare och lokal säkerhetspersonal, hade tagit aktiv del i ett omfattande valfusk. Det var väntat. Enligt den första valomgångens preliminära resultat som redovisades den 15 maj ledde Abdullah Abdullah med sina 45 procent före Ashraf Ghani som fick 31,6 procent. Ingen av dem kom upp i de 50 procent plus en röst som lagen kräver.
Ashraf Ghani vägrade acceptera valresultatet och hävdade att minst 800 000 röster var falska. Detta ledde till hätska diskussioner, och IEC utlyste omval den 14 juni. De båda huvudkandidaterna skaffade stöd hos andra kandidater som inte nått ända fram och reste ut i provinserna för att värva nya röster. Medan omvalet närmade sig blev sympatierna allt klarare, men samtidigt fanns det bland väljarna en uppenbar apati och oro för etnisk splittring.
Under tiden fick IEC skyndsamt ta tag i den komplicerade logistiken. Gamla vallokaler fick stängas och nya öppnas inför de nytillkomna säkerhetshoten, 15 miljoner nya valsedlar måste tryckas och distribueras och helikoptrar måste skaffas fram för att valsedlarna skulle kunna levereras till områden med säkerhetsproblem utan att bli manipulerade på vägen. Det rådde allvarlig brist på kvinnliga valövervakare till kvinnornas vallokaler i de landsbygdsdistrikt där omfattande valfusk hade observerats – bland annat hade män röstat för kvinnornas räkning. Tusentals valövervakare hade sparkats, och hur man nu skulle rekrytera mellan 35 000 och 40 000 nya läskunniga kvinnor på kort varsel var ett monumentalt problem.
Säkerhetsfrågorna var ett fortsatt stort bekymmer. Motståndsgrupperna blev allt mer aggressiva och genomförde nästan dagligen attacker över hela landet. De anföll inte längre enbart militärens och polisens posteringar utan försökte aktivt avskräcka befolkningen från att rösta genom attacker i Kabul, mot internationella organisationer i Herat och mot flygplatser. Insatser av cirka 400 000 afghanska militärer och poliser kunde dock begränsa attackerna mot vallokalerna till ett minimum.
Beskedet att drygt 8 miljoner röstade i omvalet, mer än en miljon fler än i första valomgången, fick många att höja på ögonbrynen eftersom valobservatörerna konsekvent rapporterade om mycket lägre närvaro i vallokalerna. När sedan de preliminära valresultaten offentliggjordes den 7 juli och visade att Ashraf Ghani hade fått 56,44 procent av rösterna, en miljon röster fler än Abdullah Abdullah som fått 43,56 procent, förvärrades krisen.
Tusentals anhängare till Ashraf Ghani firade på Kabuls gator medan Abdullah Abdullah hävdade att siffrorna var grovt osanna, förklarade att han tänkte bojkotta rösträkningen och hotade med att upprätta en parallellregering. Hans anhängare slog läger runt om i huvudstaden för att uttrycka sina protester. Trots att demonstrationerna var fredliga och genomfördes på ett ansvarsfullt sätt ökade spänningarna. Överallt hördes varningar för att landet skulle slitas sönder av våldsamheter. Ett olycksbådande dödläge hotade nationens stabilitet.
För att bryta dödläget flög USA:s utrikesminister John Kerry till Afghanistan den 12 juli för att diskutera med FN och de båda kandidaterna. Det mynnade ut i en överenskommelse som innebar att samtliga 8,1 miljoner röster i omvalet måste räknas på nytt. Denna röstomräkning är nyckeln till Afghanistans framtid. Kandidaterna har lovat offentligt att respektera resultatet och betrakta det som bindande. Om de kommer att göra det återstår att se. I överenskommelsen fanns också ett förslag om att bilda en nationell enhetsregering där vinnaren blir landets president och förloraren blir premiärminister och regeringschef, men planen har ännu inte fått någon struktur och reservationer från båda sidor började cirkulera nästan omedelbart. Även om kandidaterna träffas regelbundet delar de inte med sig av innehållet i sina diskussioner.
Den omräkning som inleddes den 17 juli är en gigantisk uppgift som innebär att valurnor från 23 000 vallokaler i provinserna måste flyttas till valkommissionens huvudkontor i Kabul. Men det synnerligen brydsamma problemet med att slå fast definitionerna av ogiltiga valsedlar på ett sådant sätt att det är acceptabelt för båda sidor – och framför allt vilken typ av valfusk som ska göra en röst ogiltig – är fortfarande olöst därför att processen inleddes alltför brådstörtat, utan att tydliga kriterier för vad som är en ogiltig valsedel slogs fast på förhand. När detta skrivs har kandidaternas ombud vid minst två tillfällen stoppat rösträkningen genom högljudda gräl eller genom att lämna lokalerna i protest när det har rått oenighet om någon valsedels giltighet. Längre fram kan det mycket väl uppstå ytterligare förseningar när det ska fattas beslut om vilken instans som ska ha sista ordet. Abdullah Abdullah vill att FN ska spela en avgörande roll, medan Ashraf Ghani föredrar IEC.
Det finns de som tror att det kommer att dröja flera månader innan slutsegraren är korad, trots att 100 team enligt planerna ska arbeta i tvåskift 12 timmar om dagen. Teamen består av IEC:s granskare som i sin tur bevakas av kandidaternas ombud och tusentals nationella och internationella observatörer – bland annat ska det komma dit 242 utbildade FN-observatörer och 222 personer från två starka ideella organisationer. Arbetet utförs i tre jättelika lagerbyggnader vid IEC:s huvudkontor, i 37 graders värme utan vare sig luftkonditionering eller fläktar, och utan mat eller dryck eftersom det är fastemånaden ramadan.
Enligt de ursprungliga planerna skulle man gå igenom 1 000 valurnor om dagen, men alla avbrott och meningsskiljaktigheter har lett till att rösträknarna ligger efter med 4 400 urnor. Den 25 juli hade bara 60 procent av valurnorna kommit fram till Kabul och inte en enda valsedel hade ogiltigförklarats, eftersom det fortfarande råder oenighet om kriterierna.
Nationen befinner sig i en sorts limbo där statsapparaten nätt och jämnt fungerar, folket oroar sig för framtiden och landets internationella rykte står på spel. Men jag vågar fortfarande tro på att afghanerna kommer att ta sig igenom krisen, som de har gjort så många gånger förr.
Text: Nancy Hatch Dupree
Översättning: Charlotte Hjukström
