Vad är målet?

Enligt Parisavtalet är det långsiktiga målet att hålla den globala medeltemperaturökningen gott och väl under 2 grader, med ansträngningar för att hålla den under 1,5 grader (jämfört med år 1850). Avsikten är att de globala utsläppen ska nå en högsta nivå så snart som möjligt. Sedan ska det ske snabba utsläppsminskningar för att nå en netto-balans mellan utsläpp och upptag av växthusgaser under andra halvan av det här århundradet.

Hur ska det gå till?

Före FN:s klimattoppmöte i Paris i december 2015 hade nästan alla världens länder presenterat sina planer för klimatarbetet (s.k. nationella bidrag). Idag har 189 länder gjort en sådan plan. Enligt avtalet är alla länder skyldiga att uppdatera sina planer vart femte år och att genomföra åtgärder för att minska utsläpp.

Men om man slår ihop de åtaganden om utsläppsminskningar som beskrivs i dessa planer leder de till en koncentration av växthusgaser i atmosfären som skulle innebära att den globala medeltemperaturen ökar med ungefär 3 grader. Ländernas åtaganden är alltså långt ifrån tillräckliga för att klara målet.

År 2023, tre år efter att Parisavtalet börjar gälla, ska det göras en global inventering av hur långt länderna kommit med sina planer och vilka effekter de har fått i förhållande till det långsiktiga målet. Då finns chansen att höja ambitionen, eftersom länderna succesivt måste höja sina mål i varje ny plan.

Pengar för att genomföra arbetet

För att alla länder ska kunna vara med i klimatarbetet – minska utsläpp, ställa om till förnybar energi och vidta åtgärder för att anpassa samhällen till ett förändrat klimat – krävs att rika länder stöttar de som har sämre ekonomiska förutsättningar. Enligt Parisavtalet ska utvecklade länder bidra med klimatfinansiering till utvecklingsländer.

Finansieringen ska komma från både statskassor och privata företag och den ska öka över tid. Själva avtalet säger ingenting om hur mycket pengar det handlar om. I Paris fattade parterna samtidigt också separata beslut som säger att klimatfinansieringen ska uppgå till 100 miljarder dollar per år till 2025, då ett nytt högre mål ska sättas.

Övriga viktiga punkter i avtalet

• Behovet av anpassning till klimatförändringarna, och stöd för detta, uppmärksammas i ett eget avsnitt. Avtalet sätter upp målet att förmågan att hantera och anpassa sig till effekter av klimatförändringar ska öka.
• ”Loss and damage”, eller förlust och skada, som var en verklig knäckfråga i förhandlingarna har fått ett eget avsnitt i avtalet. Det innebär ett erkännande av sådana effekter av klimatförändringar som inte går att anpassa sig till. Däremot går det inte, enligt besluten som fattades i Paris, att ge något särskilt land ansvar för sådana skador och förluster.
• Länderna ska rapportera vad de gör, både vad gäller finansiering och utsläppsminskningar. Kraven är högre på de länder som har mer resurser och starkare institutioner och stöd ska ges till länder som behöver det för att bygga upp system för rapportering. Detta är viktigt för förtroendet mellan parterna i det fortsatta klimatarbetet.
• Länder kommer att kunna samarbeta för att göra utsläppsminskningar. En ny mekanism för handel med utsläppsrätter ska utvecklas fram till år 2020.

Blev det som vi önskade?

Under 2015 bedrev Diakonia kampanjen ACT Now for Climate Justice tillsammans med Svenska Kyrkans Internationella arbete och 140 andra organisationer världen över. Diakonias aktivister och ambassadörer gjorde en enorm insats för att sprida kampanjens budskap och samla in namnunderskrifter till stöd för kampanjens krav. Med kampanjen ville vi att världens länder skulle åta sig att göra kraftfulla, rättvisa och ambitiösa åtgärder för att hejda klimatförändringarna och att rika länder skulle åta sig att bidra med tillräcklig klimatfinansiering till utvecklingsländer.

Även om det långsiktiga målet i avtalet är ambitiöst så går det inte att säga att ländernas åtaganden är tillräckligt kraftfulla, eftersom de inte alls ligger i linje med vad som krävs för att klara att hålla den globala medeltemperaturökningen under 1,5 eller 2 grader. Det som är positivt är att det finns en plan för att se över dessa åtaganden och höja ambitionen. Det innebär att det fortfarande finns ett visst hopp.

Det är svårt att förutse om den klimatfinansiering som kommer att mobiliseras på grund av Parisavtalet blir tillräcklig. Det som är positivt är att det är tydligt att finansieringen ska skalas upp över tid, att den ska utgå ifrån behovsbeskrivningar och att givarländerna måste kommunicera vartannat år hur mycket de kommer att bidra med. På så sätt blir den mer förutsägbar och det blir lättare för mottagarländerna att planera sina åtgärder.

Det saknas en tydlig beskrivning av vad som kommer att kunna räknas som klimatfinansiering och det finns därför en risk att ordinarie bistånd – till andra behov än klimatarbete - urholkas genom att biståndspengar istället går till klimatfinansiering.

Rättvise- och rättighetsperspektivet hade kunnat vara starkare i avtalet. Som det nu är skrivet är hänsyn till mänskliga rättigheter i genomförandet av klimatåtgärder inte juridiskt bindande.