Drakarna flyger redan över Kabul, trots att det bara är februari. Vintern har varit varm, och alla oroar sig över att det ligger alldeles för lite snö uppe i bergen som omger staden. Den snö som ska smälta och förvandlas till vatten lagom till vårsådden och hjälpa grödorna att gro.
Kabulborna har mycket att oroa sig över just nu. Landet har fortfarande ingen försvarsminister, talibanerna kontrollerar mer och mer av landet och att staden Kunduz i norr föll till talibanerna i höstas har sänt chockvågor genom landet.
För att förstå hur stor oron är behöver vi gå tillbaks några decennier. Vi brukar säga att Afghanistan är ett land som har varit i konflikt och krig i nästan 40 år. Men hur ofta reflekterar vi över hur detta har påverkat människor, vilka minnen de har, hur oro och rädsla har satt bo i dem?
Under 90-talets inbördeskrig föröddes sedan stora delar av landet, kriget böljade fram och tillbaks, Kabul ödelades.
Att vara rädd för att det ska bli krig i Afghanistan är inte en obefogad oro, det är en upplevd verklighet.
Under 1980-talet härjade ett av historiens blodigaste krig i Afghanistan. Under de tio år Sovjetunionen ockuperade landet dödades mellan 900 000 och 1,5 miljoner afghaner, en del bedömare nämner siffror som 9% av befolkningen. 1989, när Sovjetunionen drog sig tillbaks, hade mer än en tredjedel av afghanerna flytt, 6,3 miljoner afghaner befann sig i grannländerna.
Under 90-talets inbördeskrig föröddes sedan stora delar av landet, kriget böljade fram och tillbaks, Kabul ödelades. En uppskattning är att 400 000 människor dödades under denna period. Ytterligare nästan en miljon flydde.
Och sedan kom talibanerna med sitt repressiva styre.
Många har vågat sig tillbaks till Afghanistan under de senaste 15 åren. De har velat skapa sig en framtid i landet. Och deras förmåga att tro och hoppas har många gånger förvånat mig.
Optimismen om landets framtid har sjunkit till den lägsta på tio år.
Men nu har de tappat framtidstron. Det visar bland annat en stor undersökning som görs varje år av Asia Foundation. Optimismen om landets framtid har sjunkit till den lägsta på tio år. Oron för den personliga säkerheten är å andra sidan större. Säkerhetssituationen, arbetslösheten och korruptionen är de främsta orsakerna till den förlorade tilltron.
Här i Kabul är det många som vill tala om möjligheterna att lämna landet, om oron för vad som ska hända om de stannar kvar. Oron över att stanna och därmed fångas i fällan av ett krig, är naturligtvis en stark drivkraft att ge sig iväg.
För hur ska en vuxen kunna försvara för sig själv och sina närmaste om de sedan får utstå liknande umbäranden och till och med död, som se senaste årtiondena för med sig till så många i landet? Hur ska de försvara att de inte tog möjlighet att ta det säkra före det osäkra och försöka fly?
Beskrivningarna från Afghanistan under Sovjets ockupation, inbördeskriget och talibantiden är alla fasaväckande. Det är dessa erfarenheter som bidrar till att många tar steget och lämnar det land de återvänt till och hoppats så mycket på. Ännu en gång blir afghanerna flyktingar, jagade iväg av våld och osäkerhet.
