Samtidigt som de musikhatande och kvinnoförtryckande talibanerna förhandlar med USA om mer makt i Afghanistan, övar en grupp unga kvinnor ABBA i en skola i Kabul.
De spelar ”Thank You for the Music” på fiol, cello, klarinett, gitarr och det traditionella stränginstrumentet rubab. Med en sällsam intensitet.
Utanför fönstren snöar det ymnigt. Man kan utan överdrift säga att de spelar för livet.
På ANIM, Afghanistan National Institute of Music, går 300 elever. 75 är unga kvinnor, eller rentav flickor. De flesta kommer från utsatta förhållanden. Från barnhem eller direkt från tiggande på gatan. De har alla det gemensamt att de är förändrare.
Att de utmanar rådande förhållanden. Att utöva musik är en utmaning i sig. Att vara kvinna och utöva musik en ännu större. Särskilt med talibanerna. Livsfarligt.
Institutets grundare, Dr Ahmad Sarmast, som fick Polarpriset förra året, vet allt om det. Under en konsert på Franska kulturinstitutet i Kabul för fyra år sedan blev han själv offret. Eftersom hans verksamhet riktar sig till unga, hade talibanerna medvetet skickat en mycket ung självmordsbombare.
Att utöva musik är en utmaning i sig. Att vara kvinna och utöva musik en ännu större. Särskilt med talibanerna.
Bomben exploderade nära Sarmast, som undkom med minsta marginal. Han har fortfarande hörselskador. Men är mer beslutsam än någonsin. Expanderar. Nästa musikinstitut ska han bygga i Mazar-e-Sharif. Och det ska bli ännu fler platser för flickor.
När jag träffar Sarmast på hans skola i Kabul är han fortsatt oroad över talibanernas kultursyn. Senast i Moskva meddelade de sin dom över television. ”Den stödjer prostitution och immoralitet”. Vad de tycker om musik är känt sedan tidigare. De har sprängt hundratals musikaffärer i luften för att visa vad de menar. Förra gången de hade makten var musik förbjudet.
På internationella kvinnodagen, 8 mars, spelar Afghanistans första helt kvinnliga orkester Zohra i Berwaldhallen i Stockholm. Därefter i Göteborg, Arvika, Storbritannien och EU-parlamentet i Bryssel. Namnet Zohra är hämtat från en persisk musikgudinna.
-På grund av fredsförhandlingarna är nu vår skola i centrum för internationellt intresse, säger Sarmast. Medier kommer från hela världen. Vi får allt fler donationer.
-Tidigare ville inte politikerna öppet uttrycka sitt stöd för oss, men efter Polarpriset och när vi spelade för World Economic Forum i Davos är det annorlunda. Polarpriset fick många i Afghanistan att enas runt musik.
Politiker känner sig tvingade att vara positiva till oss. Men det är långt kvar och farligt. Alla konserter är en utmaning och en risk.
Negin Khapalwak är 22 år och dirigent för Zohra. Som nioåring skickades hon av sin pappa från den talibankontrollerade Kunarprovinsen till ett barnhem i Kabul. Det var hennes enda möjlighet att lära sig läsa och skriva. När hon fyllde 14 ansökte hon om att få börja på ANIM. Utan att föräldrarna visste om det.
Eftersom musik är skamligt i många traditionella familjer i Afghanistan har både Negin och hennes familj fått ta emot dödshot.
-De kan ta instrumenten och noterna ifrån oss, men de kan aldrig ta musiken ur våra hjärtan.
-De sa att jag var en dålig flicka. Men hennes pappa, som fick starta ett nytt liv i Kabul, stödjer henne.
-Vi är fighters. Vi ger aldrig upp. Om talibanerna kommer till makten fortsätter vi musiken i utlandet, säger Negin allvarligt.
-De kan ta instrumenten och noterna ifrån oss, men de kan aldrig ta musiken ur våra hjärtan. Det handlar inte bara om oss, utan om dem som kommer efter.
Negin tar nu också lektioner via Skype och hoppas på stipendium utomlands för att fortsätta utvecklas.
Precis före avresan till Sverige var Negin och de andra i Zohra med på ANIM:s årliga galakonsert i Kabul. Denna gång i det nationella radio- och tv-bolaget RTAs konsertsal. Temat för konserten är försoning, lokalen är fylld av förväntan och orkestrarna lyfter svängande och glädjefullt fram Afghanistans rika musiktradition från alla delar av landet.
-Vi måste respektera våra olikheter. Vi är mycket starkare och vackrare när vi är förenade, säger ANIM:s grundare Dr Ahmad Sarmast.
Han avslutar med en uppmaning till USA:s och talibanernas förhandlare i de pågående fredssamtalen:
-Vi får inte förlora det här! Musiken!
Publiken i den fullsatta salongen står upp och vill aldrig sluta applådera.
Text och foto: Lasse Bengtsson
