Världen av

Vem kan leva på en minimilön i Bangladesh?

Schysta arbetsvillkor och schysta löner - det är målet. Minimilön är inget annat än en bottenplatta som lägger grunden. Behoven av fackliga strukturer och av att stödja demokratiskt arbete på arbetsplatserna i Bangladesh och i många andra länder är fortfarande stora, skriver Heidi Lampinen.

Att nämna Bangladesh utan att tankarna går till textilindustrin är knappast möjligt. Exporten av kläder från just Bangladesh ökar hela tiden och bland de stora inköparna finns svenska företag som Åhléns, Lindex och H&M.
Det nya avtalet för minimilön, som börjar gälla den 1 december, har fått stor uppmärksamhet i medierna, bland annat i Handelsnytt, Arbetet Global, Ekot och Veckans Affärer.

Avtalet betyder en månadslön på 95 USD, som i den lokala valutan motsvarar 8 000 taka. Det är en ökning med 51 procent och är den första höjningen på fem år.
Att minimilönen höjs kan förstås ses som en delseger för arbetstagarna och som ett viktigt steg i riktningen mot ett anständigt arbetsliv inom textilindustrin. Men faktum är att en 51-procentig höjning fortfarande är alldeles för lite. För medan exporten ökar har också inflationen gjort detsamma. Omkostnader för boende och mat har blivit allt svårare att täcka med den lågt satta lönen, och arbetstagarna måste kompensera med övertid för att få livet att gå ihop.

Stopp för kapplöpningen mot botten

Så vad är en rimlig lönenivå?

Inte oväntat har partnerna i förhandlingen olika uppfattningar. Arbetsgivarsidan drev en höjning på 75 USD, medan den fackliga representanten förespråkade 142 USD – som facket anser är alldeles för lite: snarare vore en lön på minst 188 USD den rätta miniminivån. Det vill säga en så kallad levnadslön. Detta enligt uträkningar som det globala fackets IndustriALL:s organisation i Bangladesh, IndustriALL Bangladesh Council, IBC, har tagit fram genom uträkningar av vad det faktiskt kostar att leva i landet och påverkan av inflationen. En lön lägre än 188 USD vore dessutom otillräcklig med hänsyn till lönenivåerna i andra stora producentländer.

För att sätta stopp för den globala kapplöpningen mot den absoluta botten av billig arbetskraft måste minimilönerna i de stora producentländerna balanseras mot varandra.
Det är därför som facken avfärdar den nya minimilönen, och det är därför som de kräver en ny förhandling med omedelbar verkan.

Glöm inte Agenda 2030

IndustriALL Bangladesh Council hävdar också att ytterligare ett problem med lönesättningen är hur den är uppbyggd, eftersom den består av en grundlön och flera ersättningsdelar. Med en uppdelad lön är risken att höjning för ersättningar för boende, mat och medicin sker på bekostnad av grundlönen. Dessutom bygger lönen också på ett ackordssystem, som inte är systematiserat eller överenskommet i förhand. Den fackliga sidan anser att för att komma ifrån inflationens urholkning av lönehöjningen borde en årlig ökning på tio procent vara en del av avtalet.

Att alla arbetstagare ska kunna leva på sin lön måste vara en självklarhet om vi ska uppnå anständiga arbetsvillkor, så som världens länder överenskommit i FN:s globala hållbarhetsmål och Agenda 2030. Men för att nå dit måste vi också se bortom minimilönens nivå. Den är en bottenplatta som lägger grunden för utvecklingen också inom andra sektorer.
För det långsiktiga fackliga perspektivet finns det även fler, avgörande frågor att ta tag i. Fortfarande finns stora behov av att bygga fackliga strukturer, stödja demokratiskt arbete på arbetsplatserna och se till att den sociala dialogen fungerar. Lagstiftning som respekterar fackliga rättigheter är ett måste för att kunna utveckla det fackliga arbetet.

För att bilda en fackförening och kunna registrera den officiellt T.ex. krävs det att 30 procent av arbetstagarna på en fabrik går med för att bilda en fackförening för att kunna registrera sig officiellt, vilket är en alltför hög tröskel. Det  - som motverkar organisering och är en förklaring till att organisationsgraden är mycket låg. Det fackliga utvecklingssamarbetet står med andra ord inför många utmaningar och är viktigare än någonsin. 

Staternas ansvar avgörande

Utbredd korruption, svag demokrati och bristande plattformar för social dialog är kärnan i problemet. I förhandlingsprocessen kring den nya minimilönen har de legitima facken inte hörsammats och arbetet inom minimilönskommittén kan inte heller ses som utförd av representativa parter. Regeringsföreträdare och parlamentariker har alltför täta band med den inhemska industrin och inte sällan sitter makthavare på dubbla stolar. Samtidigt är Bangladesh ett av de värsta länderna för fackliga, som utsätts för våld och kidnappningar, statlig repression och där fredliga protester stoppas med våldsamma medel.

Att de stora inköparna tar socialt ansvar och driver på för levnadslöner är av största vikt. Men de systemförändringar som måste till utgår i de flesta fall från staternas ansvar. Därför sätter vi stort hopp till initiativ om social dialog, som kan driva på den förändringen: Global Deal som plattform för dialog med den bangladeshiska staten samt ACT som partsgemensam överenskommelse och samarbete för levnadslöner och kollektivavtal för hela textilindustrin.
Nu följer vi med spänning hur landet uppfyller sina åtaganden om att utveckla trepartsdialogen – som ett steg mot anständiga arbetsliv för varenda textilarbetare.

Heidi Lampinen
Påverkans- och programhandläggare för IndustriALL på Union to Union

FOTNOT: Flera redaktioner har i veckan gett en hel del uppmärksamhet åt det nya löneavtalet för textilarbetare i Bangladesh. Här har Union to Union skrivit om frågan, här skriver Handelsnytt och Arbetet Global och här kommenterar det globala facket IndustriALL.

Taggar

Försörjning Global ekonomi Mänskliga rättigheter
Annons