Utrustningen är lite gammaldags, men skickligheten att hantera den är stor. Frisörkulturen i den här delen av världen är speciell och måste upplevas. Kunskapen att hantera sax och kniv går hundratals år tillbaka. Maskin anänds bara i undantagsfall.
Jag har klippt mig hos Sardar Mohammad i stadsdelen Taimani flera gånger. I dag, denna fredag tänkte jag enbart ta en rakning eftersom jag såg lite skabbig ut i ansiktet. Det är både skönt och avkopplande och man blir så otroligt bra rakad. Sarda Mohammad är driven och skicklig. Ibland när han klipper kan han nästan snegla ut genom fönstret på gatan medan saxen liksom jobbar på egen hand.
Inne hos Sarda är det fullt och jag får vänta en stund. Det är ledig dag och många passar på att snygga till sig före fredagsbönen. Det är en herre i kostym och slips, två unga milismän i sina blå-grå uniformer och en man i afghanska traditionella kläder. Blandningen på folk är stor.
Men det är ganska tyst. Till skillnad mot andra frisörer i Mellanöstern och kring Medelhavet som jag har besökt, pratas det inte så mycket. Frisörbesöket verkar inte vara en så stor social träffpunkt här, utan mer ett tillfälle till avkoppling av kontemplation. Endast ett underhållningsprogram på radio där folk får ringa till studion, hörs i salongen.
Sarda Mohammad sätter i gång med rakningen. Det är en lång komplett behandling med tvättning, inlöddring, rakning, varm handduk, och massage. Hela paketet. Även en vattenspray, typ blomflaska kommer fram och friskar upp mitt trötta ansikte. Jag fnyser till när näshåren klipps. Också ögonbrynen får sig en omgång.
Plötsligt ringer Sardas mobiltelefon.
- Bale! Chob asti? Bla bla bla bla…
Han tar god tid på sig och pratar lugnt färdigt med telefonen i högerhanden medan han löddrar in mig med den vänstra. Inga problem.
Sarda använder en riktigt gammaldags rakkniv, säkert handslipad av honom själv. Här är det inte någon engångshyvel från Bic eller dubbelbladskassett från någon annan multinationell rakhyvelstillverkare. Men hans kniv är sylvass och hanteras perfekt. Inte en miss, inte en skråma, inte en punkt där det sitter kvar lite stubb. När rakkniven vandrar upp och ner på halsen kan jag inte låta bli att tänka på hur lätt det skulle vara att… ja ni förstår. Kan inte låta bli att tänka på det men det är naturligtvis rena dumheter. Jag blir otroligt len i ansiktet. Pomada och kräm kommer på och jag doftar en danskavaljer i Folkets Park på 60-talet…
Sarda Mohammad frågar om jag inte ska klippa mig också. ”Njaaee”, säger jag. Men Sarda förklarar att han nog tycker det skulle behövas och måttar med tumme och pekfinger hur ytterst pyttelite han vill klippa. Jag tvekar, men säger ok och visar också med fingrarna hur ytterst pyttelite jag vill att han ska ta.
Men efter ett tag visar det sig att det inte alls blir så ytterst pyttelite. Sax och kam jobbar sig fram på den vanliga sättet. Men jag bryr mig inte. Hår växer ut igen och det är ju rätt skönt och avkopplande att bara sitta här i salongen.
Och lyssna på hur saxen smattrar sig genom håret som en kalsjnikaov…
Anders Rosén
Informationssamordnare, SAK Kabul
