Martha Cañenguez Antillon bor med sina två barn, systerson, mamma och pappa i ett rum och kök i området Centro Histórico i San Salvador. Det låga plåttaket gör hemmets enda rum till en varmluftsugn när solen ligger på.

– Det är väldigt obekvämt, suckar Martha. Man måste begränsa sig, kan inte leva fullt ut. Det blir bara svårare och svårare ju äldre barnen blir.
I det enda rummet sover de alla fem. Barnen gör sina läxor där, de tittar på tv, de förvarar sina kläder och tillhörigheter. Och köket, det är samtidigt tvättstuga, hall och tack vare en soffa även vardagsrum.

Martha är sedan tre år medlem i bostadskooperativet ACOVISHAL. Mötet med den kooperativa modellen var som en förälskelse, hon blev snabbt engagerad. I dag sitter hon i styrelsen.
– Att vara fattig innebär inte att man inte kan övervinna svåra hinder. Men att göra det ensam är svårt, man måste organisera sig, säger Martha.
Och organisera sig har de gjort. Iris Perez är ordförande i FESCOVAM, en paraplyorganisation för bostadskooperativen. Iris berättar om deras enträgna lobbyarbete. Ett av de viktigaste målen har varit att få staten att bidra med pengar till lån för fattiga människor. Men eftersom de är en organisation bestående av mestadels fattiga kvinnor var det många som inte trodde på dem i början.
– Det har varit en hård kamp, säger Iris.
Men de gav sig inte. De lärde känna alla på bostadsministeriet. De tog reda på när viktiga möten skulle äga rum och tog sig dit. Ibland oinbjudna.
– När jag kom till receptionen frågade de vem som bjudit in mig. Jag bjöd in mig själv svarade jag då, säger Iris och skrattar. Då var jag nervös. Men jag fick komma in.

Den 2 maj förra året hade organisationens förslag om finansiering av kooperativen i Centro Histórico tagit sig ända till omröstning i parlamentet. Iris, Martha, alla medlemmar var där. Det blev nervöst. Efter en första omröstning; nej. Andra omröstningen; nej. Men då dök en frånvarande ledamot upp, majoriteten vände när hen röstade ja och förslaget gick igenom. Det jublades.

– Talmannen tittade rakt på oss och gratulerade, berättar Iris stolt med tårar i ögonen.
Att få trygghet och plats, framför allt för barnen. Rösten spricker när Martha beskriver hur livet kommer att förändras i ett värdigt hem.
– Det spelar ingen roll hur länge jag har fått vänta. Jag har aldrig tappat hoppet. Den här kooperativa modellen finns nu i mitt hjärta.

Catrin Söderberg