Ingen passiv betraktare
Lena Ag pratar om att inte passivt titta på, att civilbefolkningen behöver hålla värdigheten i konflikter, varför sexuellt våld används som vapen och vilka som är de riktiga fredsmäklarna.
Lena Ag var med och grundade Kvinna till Kvinna, och är idag generalsekreterare för organisationen. Under Balkankriget reagerade den internationella kvinnorörelsen på massvåldtäkterna. Det var i vreden och frustrationen över det som Kvinna till Kvinna föddes.
Hur länge har du varit på Kvinna till Kvinna?
– Jag har varit generalsekreterare i sju år. I början av 90-talet var jag en av dem som startade Kvinna till Kvinna. Vi nåddes av rapporter om massvåldtäkter på kvinnor under Balkankriget. Flera av oss hade en bakgrund i fredsrörelsen. Vi vände oss till varandra och sa: ”Vi kan inte som fredsaktivister och feminister se på när detta händer mitt framför våra ögon. Vi måste göra någonting. ”Vi började samla in pengar och lyssnade på vad kvinnorna på Balkan själva sa. Vi ville stötta dem och räcka ut våra händer.
Hur gick det arbetet till?
– Vi var i Sarajevo under belägringen och träffade många kvinnor. Kollegor till mig åkte också ner i olika omgångar. Sverige var inte ensamma om det. Det var kvinnor i hela Europa och världen som reagerade. Vi ville veta vad vi kunde göra för att hjälpa till. Solidaritet och stöd var det som kvinnorna på plats efterfrågade. Men på den tiden fanns inte kunskapen om att flyktingskap ser olika ut och att kvinnor och män delvis har olika behov. Kvinnorna vi talade med berättade att det saknades mödrahälsovård i flyktinglägren. Vi drog igång en insamling till mobila mödravårdscentraler och vi uppmanade svenska kvinnor att skicka pengar till kvinnorna på Balkan. Vi skickade också särskilda Kvinnopaketet. Det blev mycket uppmärksammat.
Kvinnopaket?
– Ja, det blev en enorm grej. Folk kommer fram till mig än idag och pratar om kvinnopaketen. Vi packade sanitetsartiklar som tvålar, trosor och läppstift. Det handlade om att upprätthålla någon form av värdighet, vardag och mänsklighet även under kriget. Det här med läppstift är ett exempel på det, det låter inte klokt men så var det. Sverige skickade runt 20 000 kvinnopaket under den här perioden, det var en fantastisk solidaritetsyttring. Erfarenheterna från arbetet gav insikten om att kvinnor är oerhört kapabla i krissituationer. De organiserar sig och de ser till att mat och förnödenheter till lokalsamhället kommer fram. Men de behöver stöd för att kunna organisera sig och för sina organisationer.
Om vi blickar ut i världen lite – har ni kontakt med organisationer i de områden där IS verkar?
– Ja det har vi och det de beskriver är djupt oroande. Jag fick ett mail häromdagen från en libanesisk kvinnorättsaktivist som var förtvivlad. Hon sa att hon aldrig har varit så orolig som hon är nu över utvecklingen. Vi har kämpat i många år mot otroliga hinder men IS framfart sätter saker och ting i ett helt nytt ljus.
Vad tror du kan göras för att hindra den här utvecklingen?
– Det finns ingen ”quick fix”. Det finns historiska orsaker, de flesta bedömare är överens om att den irakiska regeringen har gjort fel tidigare, då man uteslutit en stor del av den sunnitiska befolkningen och inte inkluderat dem i beslutsfattandet. Det får konsekvenser nu.
