Under det senaste året har jag tillsammans med en kompis haft en ledande roll i min före detta skolas Amnestygrupp. Gruppen är en av de saker jag kommer sakna mest med skolan, och därför letar jag nu efter något som kan fylla hålet. I samband med ett lokalt Amnestymöte fick jag höra om NYC och började direkt med min ansökan.

NYC är en fyra dagar lång konferens där ungefär 50 unga vuxna aktivister från hela Norden möts, utbyter erfarenheter, lyssnar på föreläsningar och gemensamt planerar större kampanjer som genomförs i slutet av veckan. I år hölls konferensen i Oslo och speciellt fokus lades på två kampanjer; en för att stärka transexuellas rättigheter i Finland med aktivisten Sakris Kupila i spetsen och en för att fria en journalist, Shawkan, som fängslats, enbart för att han fotograferat en demonstration i Egypten.

Både Sakris Kupila och Mastafa El-Sayed, frontpersonen för det sistnämnda fallet, närvarade under nästan hela konferensen. De höll föreläsningar och deltog i panelsamtal med ytterligare en omtalad aktivist, Nancy Herz. Att få möjligheten att lyssna och lära av dessa personer var inte endast intressant och givande utan också en ren källa till inspiration. De har alla inriktat sig på olika områden och sätt men kärnan i engagemanget är densamma; viljan att förändra. Ibland kan man glömma att olika sorters förtryck går hand i hand men konferensen påminde om att mänskliga rättigheter inte kan separeras från varandra.

Underbara deltagare

Det som förvånade mig mest och gjorde dessa fyra dagar fantastiska var deltagarna. Aldrig förut har jag mötts på ett lika öppet och välkomnande sätt. Redan från första dagen kändes det som att vi bott tillsammans i månader. Jag har försökt att förstå hur en sådan miljö kan skapas, och kommit fram till att genuiniteten i engagemanget för mänskliga rättigheter skapar en alldeles speciell samhörighet. En samhörighet som endast kan uppstå kring något så globalt och livsviktigt som principen om allas lika värde.

För att exemplifiera tänker jag berätta om första dagen då vi skulle ha ”cultural evening”, vilket innebar att alla skulle dela med sig av mat, musik eller annan kultur från sitt land. Baserat på erfarenhet antog jag att bara några få skulle ta uppgiften på allvar. När förberedelserna började märkte direkt att jag inte kunde haft mer fel. Varje land hade varsitt bord fullt med godis och mat, varav mycket jag inte sett innan. Det är underligt att få uppställt framför en själv hur mycket man inte vet om sina närmaste grannar.

Olika sorters inspiration

Om jag skulle skriva om alla de fascinerande personer jag fått möjligheten att möta under de senaste dagarna, och hur mycket de lärt mig, skulle texten bli alldeles för lång. Som innan nämnt resulterade konferensen i offentliga aktioner på tre skilda ställen i Oslo. Att planera och utföra omfattande aktioner tillsammans med en stor, engagerad grupp vänner samt de aktivister som står bakom kampanjerna är en mäktig känsla. En känsla jag önskar att fler ska få chansen att uppleva.

Stundtals har det för mig och många jag mött känts hopplöst att engagera sig för mänskliga rättigheter, och känslan av att inte räcka till är ständigt närvarande. Men att placera det vi gör i ett större sammanhang och nätverk är befriande. Det var som att fylla tanken med energi som kommer räcka ett bra tag framöver. Jag tror att det är viktigt att åtminstone någon gång sätta aktivismen i ett större perspektiv för att bättre förstå kärnan och varför vi faktiskt gör det vi gör.

Jag vill tacka alla som deltagit på NYC och gjort dessa dagar bättre än jag vågat hoppas på. Ni har verkligen gett mig mycket att tänka på.

Tack alla Amnestymedlemmar som gör organisationen till vad den är.