Det enda jag hade planerat var att i fyra veckor bo hos en värdfamilj, samt jobba med barn på ett projekt som Peaceworks hjälpt mig hitta. Jag visste också att man får stanna max 90 dagar i landet, men jag hade ingen aning om varken när eller var jag ville åka. Tänk om jag ville jag åka hem direkt efter 4 veckor? Eller om jag aldrig ville åka hem? Jag behövde fatta ett beslut, snabbt.

Min lösning blev att köpa den billigaste möjliga biljetten till Los Angeles, dit min gudmor precis flyttat. På så sätt hade jag möjlighet att fortsätta min resa, samtidigt som biljetten var så pass billig att jag inte går i personlig konkurs om jag skulle ändra mig.

Problemet var att jag inte hade tillgång till internet på min telefon. Inte heller fanns det något wifi på flygplatsen. Med 30 minuters marginal fick jag därför gå in på ett mörkt litet kontor för att låna en dator. Allt var så klart på spanska, och det det tog ett tag innan jag hittade knapparna för snabel-a. Till slut lyckades jag köpa en biljett ur landet, som jag med skakiga händer visade upp för flygplatspersonalen.

Trots allt trassel hann jag som tur var med mitt flyg till San José, vilket förklarar lugnet och lättnaden jag kände när planet landade. Det var som att en tyngd hade fallit från mina axlar.

Där fick jag för första gången höra uttrycket ”ahorita”, vilket kan översättas till snart men som egentligen kan betyda allt från 5 minuter, 5 timmar eller aldrig.

Strax efteråt var det ytterligare en tyngd som (bokstavligt) föll från mina axlar, då jag äntligen kunde packa upp ryggsäcken hos min nya värdfamilj. Där fick jag för första gången höra uttrycket ”ahorita”, vilket kan översättas till snart men som egentligen kan betyda allt från 5 minuter, 5 timmar eller aldrig. Jag fick också lära mig uttrycket ”tico time” vilket syftar på det sätt tiden fungerar i landet (”Tico” är vad man kallar en Costa Rican). I praktiken innebär det att man sällan behöver stressa eller oroa sig för att vara punktlig. Fantastiskt för en tidsoptimist som mig!

Dock är denna ”tico time” inte lika fantastisk när det kommer till lokaltrafiken. Man vet nämligen aldrig när bussen ska komma, eller hur lång tid resan kan ta. Oftast är det trafiken som avgör, vilket kan resultera i att en och samma sträcka ibland kan ta 20 minuter och andra gånger två timmar. Dessutom är det extremt sällsynt att skåda en tydligt markerad busshållplats, och det kan hända att vissa bussar stannar på olika ställen varje gång. För mig var det därför ett mysterium hur jag skulle ta mig till min första dag på projektet.

Hur skulle klara mig utan min kära SL-app, som jag vanligtvis använder för att veta precis vilken buss jag ska ta och när? Det knöt sig i min mage.

Förskoleavdelningen där jag jobbar med barn från 0-5 år tillhör ett stort välgöranhetsinstitut en bit utanför stan. Därför behöver jag ta två olika bussar, vilket till en början kändes som en rejäl utmaning för mig. Hur skulle klara mig utan min kära SL-app, som jag vanligtvis använder för att veta precis vilken buss jag ska ta och när? Det knöt sig i min mage. Som tur var kunde jag ersätta denna app med hjälpsamma människor omkring mig, som enkelt kunde visa vägen. På så sätt löstes mysteriet med lokaltrafiken för mig, och ännu en tyngd föll från mina axlar.

I skrivande stund sitter jag ironiskt nog på en buss på väg till jobbet. Den långa resetiden som till en början kändes dötrist, har jag nu börjat tycka om. Ibland sätter busschauffören på musik, eller så hittar jag någon att småprata med. Idag var det dessutom en man som ställde sig upp och började läsa högt ur Bibeln. Annars gillar att bara stirra ut genom fönstret och tänka. Det känns harmoniskt på något sätt. Jag har ju ändå inte bråttom någonstans.

Ett annat populärt uttryck i Costa Rica är även ”pura vida”, vilket kan tolkas som en slags uppmaning till att njuta och leva det ljuva livet.

Ibland kan jag dock komma på mig själv med att stressa eller oroa mig för att hinna i tid. Då brukar folk min omgivning säga något i stil med ”tranquila”, som i lugna dig. Ett annat populärt uttryck i Costa Rica är även ”pura vida”, vilket kan tolkas som en slags uppmaning till att njuta och leva det ljuva livet. Att få höra dessa uttryck varje dag har gjort att den känslan av lugn jag fick redan på flygplatsen har hållit i sig.

Det är som att tyngderna på mina axlar blir färre för varje dag som går. Förhoppningsvis faller den sista tyngden den dagen jag kommer tillbaka till Sverige, så att jag lätt som en fjäder kan flyga iväg på nya äventyr!

Men lugn. Tranquila. Jag har ju ännu inte köpt en hembiljett, så det får ske ahorita. Tills dess har jag gott om tico time för att lära mig mer om pura vida.