Jag minns inte när jag senast önskade något för min egen skull. Allt handlar om barnen. Jag drömmer om att de ska växa upp och leva i en trygg och vacker värld. Jag önskar så oerhört mycket att de hade sluppit se och genomleva det här.
De sista som flydde från det utbombade höghuset
Lina Ahmad och hennes man och dottern Maryam var de sista som lämnade höghuset i Jobar, Damaskus, 2012. Alla grannar hade redan flytt. Regeringsstyrkornas bombningar blev allt intensivare och det fanns till slut varken vatten eller mat.
- Det var det sista jag ville. Att bli flykting. Men så blev det och nu har vi ingenting, säger Lina.
Efter den dramatiska flykten ut från Syrien, när de med nöd och näppe undvek krypskyttarnas kulor, hamnade de i flyktinglägret Borj El Brajneh i södra Beirut. Här bor flyktingar från Syrien med palestinskt ursprung.
Som om vi inte finns...
De hyr ett litet rum med en toalett. Tvätt hänger på tork inne i rummet. Det är fuktigt och trångt. Det stinker från avloppet. Dottern Maryam är idag fem år och nu finns även sonen Rayan, två år. Han har inga id-handlingar eftersom det varit omöjligt att få sonen registrerad, trots kontakter med syriska ambassaden och stöd från UNHCR.
- Det är som om vi inte finns, ingen vill att vi ska finnas, suckar Lina uppgivet.
Hennes man vill att de ska emigrera. Ta sig någonstans där barnen får en framtid.
Barnen drabbas hårt
Barnen blir ofta sjuka här i lägret, berättar Lina. Fukten gör att de hostar och far illa. Mediciner och läkarvård är dyrt i Libanon.
- Min man jobbar långa dagar för att vi ska kunna betala hyran. Jag försökte jobba som dagmamma för att få in lite pengar, men det gick inte. Vi bor så trångt och det fanns ingen plats för barnen att röra sig på, berättar Lina.
Hjälp att hantera stressen och oron
Det finns ingen skola i flyktinglägret, utan det som erbjuds är aktiviteter hos olika ideella organisationer.
En av de organisationer som finns på plats i lägret är Najdeh, som får stöd av Diakonia.
- När vi blev flyktingar förändrades livet så totalt. Stressen, oron och förlusten av familj, vänner, vårt hem gjorde att vi ofta var arga på varandra här hemma. Det var mycket skrik och bråk. Men nu är det bättre. Att vara med i Najdehs självhjälpsgrupp har gjort stor skillnad för mig, säger Lina.
Hon har fått hjälp att bearbeta sina minnen från flykten och hantera sorgen över allt hon förlorat. Hon har också fått hjälp att sätta ord på det hon känner och jobbar på att frigöra sig från skuldkänslor hon bär på över hur barnens liv ser ut.
- Idag är jag lugnare och har mer tålamod. Jag har fått verktyg för att hantera nuet. Men det gör fortfarande ont att jämföra det liv vi levde före kriget med hur vi har det nu, säger Lina.
Hon har fått reda på att hennes hus hemma i Syrien nu är helt sönderbombat. Inget finns kvar.
En förlupen kula
För en tid sedan hamnade några grannar i lägret i bråk och en förlupen kula träffade Lina i huvudet.
- Det var ett ytligt sår tack och lov. Jag hade tur. Jag klarade mig från döden i Syrien och vill inte tvingas möta den här heller. Vad skulle det bli av mina barn då?
Rahil Zeidan
Kommunikatör vid Najdeh Association
