- Jag minns när jag var liten och hungrig. Mamma lämnade mig och mina syskon ensamma hemma för att leta jobb hos andra bönder. Ibland hittade hon, ibland inte. Jag kunde gå från morgon till kväll och vänta på mamma som skulle komma hem med lite mat eller pengar. Vi åt inget från morgon till kväll. Ingen frukost och ingen lunch.
Här någonstans börjar jag kämpa. Leah fortsätter.
- På morgonen när mamma gick för att leta mat, då kändes det dåligt. Jag visste att det skulle ta lång tid. Men när kvällen närmade sig då blev jag gladare.
Ungefär nu ser jag vår 8-åriga dotter Mei och vår 6-åriga son Sigge framför mig. Tänk om de fötts i Leahs familj?
- Jag var 6 år när min pappa dog. Innan dess hade vi det bättre. Men allt förändrades då. Släktingarna till pappa ville ta marken ifrån oss. Vi hade inte ens hus eller mat.
Nu måste jag fråga om. Fråga om för att jag inte riktigt förstår. Jag kan liksom inte riktigt föreställa mig Mary och hennes fyra barn, utan något alls. Det går inte in i min föreställningsvärld som tvåbarnsmamma från Sverige uppvuxen i lagomhet. Hur då inget hus?
- Vi bodde i en hydda av gräs och lera. Men det var hål överallt, i taket och väggarna. Det regnade in. Och vi hade inga möbler. Vi hade bara en säng till mamma.
Jag har ett sätt att bita ihop käkarna. För att trycka undan det som bubblar upp. Så jag biter.
- Men nu har saker ändrats, vi lever bättre nu. Vi har saker som vi inte brukade ha. Som ett hus, och möbler och mat. För mamma gick med i en grupp med andra kvinnor och fick utbildning. Vi fick fröer till träd och kunskap. Sen började vi skaffa saker.
Leahs blyghet och kampen med engelskan gör att orden kommer stötvis. Det blir ett förenklat språk. Men hennes tankar är tydligt där. Och ansiktet skiftar med hennes berättelse.
- Så nu har vi mat. Jag kan alltid äta mig mätt. När jag blir stor drömmer jag om en gård full av olika sorters mat och olika träd. Jag vill ha gården i ett område där det finns stora markområden, med bördig jord. Men nära mamma.
Mamma Mary och dottern Leah – småjordbrukare, agroforestryexperter och kvinnor med stora framtidsplaner.
Jo, bandet mellan mor och dotter är starkt. Tvinnat av miljontals trådar av kamp, samarbete, bakslag och framgång. Det lyser igenom. Att mamma Mary är Leahs förebild. Mamma Mary som gått från att själv få utbildningar i jordbruk från Vi-skogen, till att själv utbilda bönder i sin grupp och i sitt område. Leah går i hennes fotspår.
- Jag hjälper mamma att plantera träd, vattna och gräva. Hon har lärt mig hur jag ska sköta om bananerna, göra kompost och plantera träd. Och nu har jag lärt mina vänner i skolan samma saker.
Viljan att sprida kunskap går i arv. Liksom engagemanget för jordbruket.
- Jag gillar lektionerna om jordbruk bäst i skolan. För då kan jag lära mig att göra allt själv och få egna pengar. Jag vill jobba på jordbruksministeriet när jag blir stor och utbilda andra.
Mina käkar slappnar av. Jo, Leah minns hur hon var hungrig som barn. Men den blyga Leah brinner också för sin framtid. Tänk. Att träd funkar.
